Fredagen inleddes där torsdagen avslutades: på Teaterladan eller vita scenen som den heter nu för tiden och det är Paper som står för musiken. Efter alla lovord om Stockholmstrion var jag väldigt förväntansfull och lyckligtvis infriades dessa förväntningar med råge. Den tidiga speltiden till trots (13.15) var bandet förvånansvärt peppat och gjorde en riktigt bra spelning. Deras oerhört tajta, rektangulära krautrock passar mig som hand i handske och trots att jag knappt har hört bandet tidigare är det inga problem att hänga med i svängarna. Vissa riff kan man inte spela tillräckligt många gånger, det är ställt utom allt tvivel.

Imperial State Electric fick sedan en kvart på sig innan jag hade bestämt mig för att avvika för att se Red Sparowes i stället av den simpla anledningen att jag har sett Nicke Andersson och hans band flera gånger förut. Ett felval visar det sig, då Red Sparowes inte riktigt lyfter. Jag är inte särskilt bekant med Red Sparowes senaste platta och det är därifrån de plockar de flesta av låtarna. Låtvalen är i sig inte något jag vill anmärka på dock, snarare blir bandet lite för tillbakalutat och drömskt snarare än den ljudvägg jag hade velat ha.

Red Sparowes.

Charles Bradley fick sedan hela Hultsfredsfestivalen att lyfta. Ödmjukhet, kärlek och glädje levererat i form av 60-talssoul över en funkbotten med en frontman i Charles själv som verkligen är utagerande. En komplett överraskning och en konsert jag kommer att bära med mig länge, länge. Kal gav mig en känga för att den första gången jag reagerar är när han spelar sin vitaste låt; en cover på Neil Youngs Heart of Gold, men även om jag inte släppte loss bortom att gunga med var jag varm inombords under hela konserten.

En pizza i centrala Hultsfred senare var det dags för Bootsy Collins, men som den Bootsy-novis jag är lämnar jag åt funkmaster Hamberg att avhandla. Jag konstaterar mest att jag gillade showen, gillade svänget och gillar hans fullständiga brist på självdistans.