dagensskiva.com

48 timmar

Text

Hultsfred 2011: Fullspäckad torsdag

Jag hade i ärlighetens namn inte särskilt många måsten på Hultsfredsfestivalen, men åker man på festival tillsammans med Mikael Nordlander (tidigare redaktionsmedlem på dagensskiva.com, numera på SVT:s Klubbland) vet man att det trots allt blir ett evigt kryssande mellan scenerna. Torsdagen var ett tydligt exempel på det och med undantag för ett par timmars avbrott för att återvända till hotellet var det konserter från 12.45 till 01.30.

Det är jag evigt tacksam för.

Trans Am inledde festivalen och med tanke på vädret och den tidiga timmen var publiktillströmningen också därefter. Ett 50-tal tappra hade tagit sig dit, men de fick sig en energisk konsert. Med undantag för några enstaka låtar var det första gången jag stiftade bekantskap med Trans Am, men deras pumpande krautrock gav mersmak. Tydligen missade jag dock det allra bästa, då jag avvek för att se Braids, men avslutningen bjöd på en rejäl dos brutalt mangel.

braids
Braids

Lite extra synd att jag missade det, eftersom Braids var ganska såsigt. Kanadensarna var ett av banden jag hade tänkt se på förhand och de gjorde en stabil konsert. Men deras ljudlandskap sög aldrig riktigt tag i mig, trots att framförandet var både energiskt och inlevelsefullt.

Tonbruket blev en kebabtallrik senare nästa anhalt. Och Nordlanders ivriga hyllande av Dan Berglund och manskaps jazzfusion visade sig var högst motiverat. Inledningen på konserten, med sina blåare toner som effektfullt ramades in av regnet mot tältduken över den röda scenen var absolut bäst, men ingen del av konserten var i närheten av att klassas som dålig. Och när framförandet är så uttrycksfullt som Martin Hederos piano- och orgelspelande är det en ynnest att få ta del av en så bra konsert. Frågan är om jag vågar ge mig på Tonbruket på skiva efter den här konserten. Chansen att de kan leva upp till sitt liveframträdande finns givetvis, men den är ärligt talat försvinnande liten.

munnen
Munnen.

Black Lips fick några låtar på sig att övertyga mig, men misslyckades på den tiden jag stod framför den blåa scenen, varpå det var dags för nästa Nordlander-hyllade akt; Stockholmska Munnen. Den unga kvintetten serverade oss en intensiv no wave-konsert i bästa stil, som om det inte alls var Hultsfred 2011, utan New York 1981. Det är en scen jag har väldigt dålig koll på, men Munnen gjorde inte bort sig bredvid det lilla jag har hört av den och live blir det dessutom extra bra när det stökas på som bäst. Ett band att hålla ögonen på framöver, helt klart.

Ett ombyte på hotellet senare var peppen inför Primal Scream maximal, regnet till trots. Och jag tror inte att Bobby Gillespie och de andra gjorde någon enda besviken när de framförde Screamadelica från början till slut och dessutom la i högsta växeln i Country Girl, Jailbird och Rocks. Har aldrig varit närmare bekant med Primal Scream, men showen som sådan var oklanderlig och Country Girl var min absoluta favorit under spelningen.

Kollega Appelqvist stod för nästa tips i konsertprogrammet och det var hardcorebandet Les Savy Fav. Och det var i sanning en upplevelse som gick rejält överstyr, på absolut bästa sätt. Sångaren Tim Harrington verkade nämligen trivas minst lika bra, om inte bättre, ute i publiken än på scenen och är det något jag kommer att minnas från den konserten är det hans galna upptåg som innefattade såväl blod som kön. Harrington ville aldrig sluta och först när bandet hade gått av scenen och han gjorde ett tappert försök att fortsätta konserten på egen hand, men ljudteknikern så att säga drog ur pluggen insåg även han att det hela var över.

tim-harrington
Tim Harrington.

Trekvart senare stod sedan Malmös stolthet This is Head på samma scen. Energin hade vid det här laget runnit ur mig ordentligt, men This is Heads malande rock passade ypperligt att gunga med till. Hade bara tagit del av dem på skiva tidigare och blev glatt överraskad att de spände musklerna lite extra när de spelade live. En värdig avslutning på en synnerligen lyckad festivaldag.

Visst ja, det regnade också. Fast det var i ärlighetens namn inte så att det störde. Enda gången jag var ute i regnet var egentligen på Primal Scream och det kunde jag ta. Och inte minst: alla bra konserter vägde definitivt upp nederbörden.

Tomas Lundström

Publicerad: 2011-07-16 11:23 / Uppdaterad: 2011-07-16 11:23

Kategori: Festivaler 2011, Hultsfred 2011, Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig