Om mindre än ett dygn är det dags.

Visserligen känns Globen fel på så många sätt. Det här är en konsert för Cirkus. En konsert där det inte finns en hockeyarena i vägen för känslorna. Men ändå.

Sade.

Senast hon var här var arton år sedan. Då missade jag henne. Och hennes bandkollegor. I morgon ska jag inte göra om det misstaget.

I år är det 26 år sedan mitt kärleksförhållande till Sade tog sin början. Precis som de flesta andra artister som jag har kvartssekellånga förhållanden med var det i Tracks det började. Sweetest Taboo. Eller Is It a Crime?. Två av åttiotalets bästa låtar. Två av de bästa låtar som spelats in överhuvudtaget. Två låtar som sammanfattar de två känslolägen där Sade oftast landat. Den orubbliga tron på den eviga kärleken och det avgrundssvarta, bottenlösa krossade hjärtat.

Det är förstås det sistnämnda som är den Sade som jag kramat hårdast.

För när jag skriver ”kärleksförhållande” är det inte särskilt långt från sanningen. Med den berg- och dalbanemässiga känslologik som en tonåring kastas runt i är det ingen slump att musik bokstavligen talat kan vara skillnaden mellan liv och död. Nätter utan slut när en främlings inspelade röst på stereon kan ge bättre tröst än någonsin den bästa vän. Den känslomässiga substitutkrycka som de flesta lämnar bakom sig samtidigt som tonåren, men som några av oss fortsätter bära runt på.

Få gånger har det varit lika vackert som Sade.

Då menar jag inte bara det att tiden verkar ha stannat runt Helen Folasade Adu. Att hon 52 år gammal inte ser ut att ha åldrats en dag. Att hon fortfarande är en av världens vackraste kvinnor. Nej, mer än något är det att hon spelat in några av de sorgligaste, mest innerliga och vackraste låtar jag har hört. Visst är det även de andra gruppmedlemmarnas förtjänst, Stuart Matthewmans framförallt. Men gruppen Sade har hämtat mer än bara namnet från sin sångerska. Sade är Sades själ och hjärta. Med en röst som knappt hör hemma på den här planeten.

Barry White lär om sin musik ha sagt ungefär: ”jag ger dig orden när du inte vet vad du vill säga till den du älskar”.

Sade ger dig orden när du inte trodde att det fanns några kvar.

I morgon står hon, Stuart Matthewman, Paul Denman, Andrew Hale och Paul Cooke på scen. I Sverige. Jag kommer förstås att ha orimligt skyhöga förväntningar.

Det blir lätt så när man har 25 år tillsammans.

(För en överdos i superlativer, se min Sade-special från förra året – med Spotify-lista)