För någon månad sedan spelade The Head and the Heart i Göteborg tillsammans med Woods och The Low Anthem. Jag kom sent och trillade inte in på The Head and the Hearts spelning förrän mot slutet. Det var varmt och trångt mellan baren och scenen, men över publiken skymtade jag toppen av tre huvuden tätt samlade kring en mikrofon. Men den här gången gjorde det inte så mycket att jag inte såg mer än tre hårfästen. Det räckte att titta i golvet och lyssna. Räkna rösterna på scenen i huvudet, räkna musikerna. Inte så noga veta. Lyssna till de direkta melodierna som gjorde stämningen så hög trots att det bara var första bandet för kvällen. Fnissa lite åt Ryan Adams-rösten som högtidligt sjöng en vers där bandet i stort höll käften. Det var fint. Och det kändes nästan lite för lätt.

Sen var det kanske inte så lätt. Trots att det är lätt att leka referens-bingo till The Head and the Heart är det en jävligt bra skiva. Det hörs att det är ett band som är ganska nytt, som är så glada för att få spela att de siktar på bra låtar istället för något annat. Att de sedan kommer från Seattle och sjunger stämmor som de aldrig gjort annat är det inte så mycket att göra något åt. Det finns där och det ska utnyttjas.

Det börjar i ett ganska högt tempo. Coeur D’Alene och Ghosts är också de spår som är lätta och tycka om men som snart blir lite för mycket. Däremot är Down in the Valley och Rivers and Roads de som är svårare att riktigt tycka om till en början. De är lite för storvulna, för allvarliga och extranummersaktiga. Men det är också där The Head and the Hearts styrka ligger. För det är inte bara ett par låtar som är extranummersaktiga och de där man vill höra, det fortsätter med Honey Come Home och Lost in My Mind. För att inte prata om bästa Winter Song. Och så där fortsätter det.