Om man vill riva ned henne kan man konstatera att Veronica Maggio inte svänger lika mycket nu när Oskar Linnros inte längre producerar. För det gör hon inte.

Men det skulle vara att göra det för enkelt för sig. För om man lyssnar tvärtom, på hur Oskar Linnros låter för sig själv och på hur hans uppklädda anslag faller ned som en osvängig och oangelägen bagatell, medan Satan i gatan kanske är klädd som en bagatell men fyller tar plats som något mycket större.

Det som är kvar till den här skivan är det bästa med Och vinnaren är …. Hon själv. Hennes röst, hennes ton, hennes leverans. Hennes ords närhet till hennes person, såväl när lyriken är fiktion som när det är mer verklighetsanstruket, är den stora skillnaden mellan hennes lite vingliga debut till den fylliga persona som vecklats ut till den tredje skivan. En artist som bara självklart kommer stanna kvar länge på scenen om hon bara vill, med integritet och egen vilja.

Men det är fortfarande sant att Satan i gatan inte svänger lika mycket som Vinnaren gjorde. Men det är inte så lätt att lyckas med det när man samarbetar med Christian Walz. Hans kalla soulmelodier är för själlösa för att göra något extra av låtarna. Hans stämpålägg är rätt läckra (Mitt hjärta blöder) och det är kompetent hela vägen, men det räcker inte riktigt för mig. Att sen Finns det en så finns det flera och Vi kommer alltid att ha Paris med Markus Krunegård inte svänger goes without sayin’, för han kan inte. Det kan Maggio inte rädda hur mycket hon än försöker.

Men det är väl också där man får sluta jämföra skivorna sins emellan. Satan i gatan är en rakare popskiva än vad föregångaren var. Det är tråkigare i mitt tycke, men då ska man komma ihåg att jag lyssnade fler gånger än du kan gissa på Och vinnaren är …. Så tråkigare betyder inte tråkigt i det här fallet.

Det finns riktiga pärlor här. Som Välkommen in, Mitt hjärta blöder och Alla mina låtar. Men allra bäst är vackra sorgsna Snälla bli min. På gränsen till en tår på kinden när jag går till jobbet med lurar i öronen. Det är ett mycket bra betyg.

Och ibland förlorar jag mig i texterna även på de andra spåren. Då är de poplåtarnas raka melodier inte heller ett problem.

(ps. Den där rocksättningen hon lagt sig till med på liveturnén, what’s up with that? Lay back on rocktrummorna will you?)