2006 års soloalbum The Lawlessness of the Ruling Classes var det senaste livstecknet från Andreas under eget namn. Efter framgångsrika eskapader med Popsicle, kortlivade projekt i Sweet Chariots och Vanessa & the O’s var det dags att prova vingarna på egen hand och det landade rätt i stugorna.

Många var vi som trodde att en uppföljare skulle dyka upp inom kort. Tji fick vi. Efter fyra år av låtskrivande till andra artister ligger nu således svåra andra albumet på skivdiskarna, Kick Death’s Ass.

Det är en skiva som inte skiljer sig nämnvärt från föregångaren, det är en stabil och lågmäld popskiva med ett stort utropstecken – Andreas Mattssons förmåga att nå ut med små medel. Liksom förra skivan kryllar Kick Death’s Ass av poppärlor att dö för. Och det är inte heller någon nyhet, har man följt hans karriär något sånär kantas den av akustiska små mästerverk som inte direkt pockar på någons uppmärksamhet men som inte heller går att ignorera. AA och 24 Bar Boogie är sådana exempel.

Uppbackad på några låtar av medlemmar från Tape, förstnämnda spår ovan sattes på band tillsammans med studenter vid Piteå musikhögskola och något spår har spelats in med Anders Hernestam från Weeping Willows på trummor, allt under överinseende av Pelle Gunnerfeldt, visar på Mattssons vilja att gå på magkänsla.

Och en tro på sina låtar.

Det är en uppfriskande skiva, denna uppföljare. Den fattas dock det nödvändiga fokus en skiva behöver genomgående. Ju längre in i skivan man kommer desto mer förlorar man uppmärksamheten till dess låtar. Married With Kids är ett lysande exempel på detta. Tillsammans med The Mountain drar den ned intrycken och betyget.

Ändock; det är oerhört skönt att ta del av Andreas Mattssons kompositioner igen. Det var på tiden.