Erik Jeor är en visuell konstnär. På pressbilden står han bakom ett träd i rysk mössa, bister uppsyn och med pipa i munnen. Han är huvudpersonen i Balroynigress och har producerat skivan. Konst och musik kan gå hand i hand men är det ”konstmusik”? I den mening att det är stereotypt pretentiöst – nej. Är det svårtillgängligt och jobbigt? Nej inte det heller.

Man kan lätt tänka sig musiken utspelas i ett konstgalleri och se den byggas upp som man ser färger läggas lager på lager men det platsar inte nödvändigtvis i ett konstnärligt fack. Däremot är det fullproppat med instrument. Listan över instrument tar upp en stor del av konvolutet. Det finns mycket jazz över Dress the Ship in Black men det lever sida vid sida med poptonerna.

Balroynigress förra skiva Shampoo & Champagne var det första släppet någonsin på Kning Disk. Båda skivorna är släppta i små upplagor. Även om man inte gillar all musik som släpps där måste man älska ett skivbolag som gärna lägger ner allt krut på omslag och okommersiella artister även fast de vet att det är finansiellt ogynnsamt.

Erik Jeors röst påminner om Midlakes sångares Tim Smith och den växer för varje lyssning. Mången recensent har påpekat att skivan är alldeles för lång. Är det inte det som är meningen? Den är långsam, lång och pågår i sitt eget universum där skivor får vara över en timme i speltid.