2010 var året då duon Dan Auerbach och Patrick Carney, tillsammans kända som The Black Keys, äntligen hittade in genom mitt öra och tog raka vägen till hjärtat. Deras moderna blues om manligt trånande hör verkligen till årets allra bästa.

The Black Keys kryper i smutsen och skäms inte för att yla likt kvinnotörstande vargar. Det svänger benbrytande primalt och självklart, dryper av både svett och lust. Det hörs och känns att det här är musik som är inspelad i legendariska Muscle Shoals Sound Studio i Alabama.

Trots att sättningen är liten – gitarr, sång och trummor – låter The Black Keys både stort och fläskigt. Auerback och Carney strösslar gärna lite blandade ljud av pianon, stråkar eller en enkel visslad melodislinga som garnering på den redan feta anrättningen. Eller lägger en alldeles särskilt djup basslinga för att se till att kalaset dyker riktigt djupt ner i skiten.

Carney tar med sig en hel del av det tjocka svarta i trummorna från sidospåret Blackroc. Auerbach skäms inte för att plocka fram finaste falsetten när det behövs (lyssna till exempel på utmärkta covern av Jerry Butlers Never Gonna Give You Up eller Everlasting Light).

Bortslarvade Nicole Wray (hur många av er minns hennes ganska utmärkta debut Make It Hot från 1998?) lyfter köttiga Sinister Kid till höjder som nästan gör killen med glorian på sned troende och leder vägen raka vägen till skaparen.