Strax efter att det utannonserats att Mixtapes & Cellmates gick i graven släpptes You’re a Wasteland, Honey, en naturlig fortsättning på Robert Svenssons fortsatta karriär och också ett steg som distanserar sig från den skramliga rock man efterhand närmat sig med M&C. Där bandet på sista given Rox hängav sig åt Dinosaur Jr-stök går tankarna faktiskt åt Bruce Springsteen i och med denna utgåva.

Mycket i den begrundan har sin grund i Svenssons vidareutvecklade förmåga att berätta historier i sina låtar, historier som beslöjats med vackra melodier och hängivet popsnickrande. Första singeln Runaway, The Madness och framför allt The City är ypperliga exempel på sådana poppärlor där det ligger tyngd bakom varje ord. Och inget känns konstlat. Bara genuint.

Det har även på denna skiva snidats fram catchy låtar som griper tag, det finns dessvärre även låtar som inte helt håller måttet också. De är få men icke desto mindre del av helheten. I Was a Motel Room är en sådan som inte riktigt har samma sorts själ som exempelvis ovanstående spår, I was Summer en annan.

Produktionen är en stiliserad sådan som gör Robert Svenssons musik rättvisa, men inte mycket mera. Jag skulle vilja ha en mer bombastisk ljudbild som verkligen tar fram essensen ur You’re a Wasteland, Honey. Nu är sessionen som sattes på pränt i Tambourine Studio ”bara” ok.

Det är en hygglig skiva som förtjänar ett bra mottagande, det är den värd. Måste jag dock välja mellan Svenssons debutskiva och denna blir det debuten. Alla dagar i veckan.