När Songs: Ohia och My Morning Jacket gör en split-ep tillsammans så gör My Morning Jacket fyra av låtarna och Songs: Ohia en. Det kan tyckas lite ojämt fördelat men det är My Morning Jacket som det är roligt att höra på ep:n. Tänk på att det här var innan eller ungefär samtidigt som It Still Moves-tiden. Innan My Morning Jackets stora genombrott. Innan arenarocken riktigt hade tagit fäste i Jim James skägg. Det är inte särskilt välputsat men den stora ljudbilden finns ändå.

Sen tar Songs: Ohia upp ungefär halva ep:n ändå. Avslutande spåret Translation är över tio minuter långt. De tre inledande spåren är ett bösigt men ändå snyggt My Morning Jacket. O Is the One That Is Real är pop. How Do You Know långsamt med James röst i centrum. Körer som klassiska My Morning Jacket-storheter. Live-känsla och driv. Come Closer en upptakt till It Still Moves. Lite vackrare och mer högtidligt. James sjunger call and response med sig själv. The Year in Review är plojig.

Songs: Ohias bidrag Translation är en mastodontballad. Den börjar tassande. Bryter av och byter riktning. Tar fäste i det sound som var Songs: Ohias vid den här tiden. Då när det började låta annorlunda, och enligt min mening bättre, med album som Mi Sei Apparso Come Un Fantasma och Magnolia Electric Co.. Det är en låt som i sin form kan vara svår att få in på ett album. Den gör sig därför utmärkt i formatet.

Ep:n släpptes samma år som Molina tillsammans med Will Oldham och Alasdair Roberts släppte ett album under namnet Amalgamated Sons of Rest. Det är från den inspelningen Translation är tagen. Oldham lägger karaktäristiska körer. Men det var även samma år som Songs: Ohia släppte albumet Didn’t It Rain. Det var alltså inte ett mellanår på något sätt. Inte heller känns Translation som något som blev över. Bara som något som inte passade in. Men som på en split-ep med My Morning Jacket gör sig alldeles utmärkt.