Det skulle vara lätt att anklaga Aloe Blacc för att göra det väldigt lätt för sig när han väljer att kommentera allt från arbetslöshet, ekonomiska och sociala missförhållanden, resursslöseri och en generellt nedåtgående samhällsutveckling i USA till toner av varm innerlig soulmusik. Curtis Mayfield eller Donny Hathaway är bara några namn som oundvikligen dyker upp.

Ungefär samtidigt inser man då också att leva upp till sådana förebilder knappast kan anses som att göra det lätt för sig. När det dessutom är en uppdatering gjord med sådan omsorg, bäring på sin samtid och, inte helt oviktigt, musikalisk kvalitet kvittar det fullständigt att nyskapande är det sista man vill kalla Good Things.

Från bubbliga I Need A Dollar ser han den amerikanska drömmen blekna bort i den suggestiva melankolin i Life So Hard och river upp ett stötigt funkgroove i Hey Brother. If I snuddar vid James Browns mer dramatiska uttryck och på väg mot finstämda pianogospeln Momma Hold My Hand förvandlar han dessutom Velvet Undergrounds Femme Fatale till den snyggaste av soulballader.

Good Things är lika elegant som engagerande med kontrasten mellan den upplyftande musiken och texternas bistra verklighet som ständig motor. Texter som i all sin ändå relativa enkelhet lyckas både röra aktuella ämnen och beröra på ett personligt plan. Retrosoul allt annat än samtida, helt i avsaknad moderna beats och neosoulens elektroniska knorrar.

Så nej, Aloe Blacc kommer inte med något nytt utan är fast förankrad i 1970-talet och han har verkligen ingen anledning att be om ursäkt för det.

Good Things? Absolut.