Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är dessutom inte omöjligt att det slunkit med någon låt som hamnat i fel år, men det är sånt som händer.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Super Mal Light Years (Original Mix)
Light Years låter som något som Fred Falke, Daft Punk och Van She skulle kunnat snurra ihop tillsammans efter en särskilt färgsprakande natt. Men ingen av dessa har varit inblandade. Istället är det duon James gånger två (Crompton respektive Reynolds som svängde ihop efterföljaren till 2007-hiten Bigger Bigger (eller Bigger Than Big beroende på vilken version man föredrar). Som var fallet med så många andra åttiotalsgränsande låtar 2008 finns det förstås en remix av Lifelike, men i det här fallet föredrar jag faktiskt den lite kantigare originalversionen. Det som börjar lite slamrande försynt exploderar snart ut i horisontglänsande och storslagna färger för att sedan bölja fram och tillbaka mellan det återhållet finstilta och det hollywoodsslutsbombastiska. Sådär alldeles självklart.

Marbert Rocel ‘Cause You (John Daly Remix)
Det är lite charmigt med någon som kallar sig ”Spunk”. Det är precis vad en tredjedel av Marbert Rocel heter på scen: Antje Seifarth alias Spunk. Tillsammans med sina två kollegor Marcel Aue och Robert Krause skapade hon med Cause You digitalskrapande alternativelektronikstök med en droppe Kompakt-house halvvägs mellan en sprucken högtalare och en burkig transistorradio. När John Daly började remixa plockade han bort det smålössläppta rytmbygget och stoppade istället in en rak och tungt baskaggetrampande fyrfyrabeat med en domderande hi-hat. Men samtidigt som han kanske gjorde saker och lite mindre spännande plockade han, som alla skickligare remixare, fram kärnan i originalet. Stämningen. Här framförallt genom att loopa Spunks enda textrad och sedan svepa in den i svävande och mjuka keyboardslingor (och dessutom ekon från Lil’ Louis French Kiss) som motvikt till det tunga grundbygget.

Williams Love on a Real Train (Williams Odyssey Mix)
Varje gång jag hör Love on a Real Train tänker jag på många andra. B. Fleischmann. Ulrich Schnauss. William Orbit. Sven Väth. Jag tänker Ibiza och balearica. Gummimadrasstrance. Solnedgång och soluppgång. På sätt och vis är väl Love on a Real Train allt det här. En knorrande basslinga, svävande digitalstråkar, vilsna klockspel och en imiterad slideguitar på väg just ingenstans alls rakt ut i samma öken som B. Fleischmann försvann in i på Welcome Tourist. Bland remixarna finns svenska Studio, men det är William Threfalls egen version som prenumererar på de riktigt stora känslorna.

Aeroplane feat. Kathy Diamond Whispers (Original Mix)
2009 var Whispers en av låtarna på Hedkandi-samlingen Nu Disco (ja, det årets upplaga i serien, alltså). Ett drag som känns helt självklart med tanke på att belgiska Aeroplane i allmännhet och Whispers i synnerhet kommit att nästan bli synonymt med soundet i den nydisco-våg som avslutade 00-talet. Inte sällan klädd i norska färger. En taktfast fyrfyra, handklapp och inte så lite ekon och attityd från det sena sjuttiotalets rymddisco. Loopa runt, bygg på, dra av, släng in en gitarr, loopa lite till, dra av, bygg på, lägg Kathy Diamonds überblasécoola sång ovanpå alltihop. Det behöver inte vara krångligare än så.

Bachelors of Science Strings Track
Det finns några ord som, i dansmusiklåttitlar eller i namn på remixer, alltid gör att jag kollar in dem. ”Piano” är ett sådant. ”Strings” ett annat. Kort sagt var det inte särskilt konstigt att Strings Track hamnade i min spellista. Med tanke på hur det låter är det heller inte särskilt konstigt att låten, i sin Apex-mix, vann utmärkelsen för 2008 års bästa drum’n'bass-låt vid musikbutikssajten Beatports årliga musikgala. Oavsett om man väljer remixen eller Bachelors Science eget original är det drum’n'bass som ger oss ett underbart vackert vemodssmatter.

Alphabeat 10.000 Nights (Bimbo Jones Remix)
Alphabeat Fascination (Bimbo Jones Main Mix)
Det känns som att jag redan sagt det mesta jag har att säga om de här båda låtarna när jag skrev min komborecension om dem. Och visst är det två helt galet sprudlande remixer det handlar om. Nu är danska Alphabeats musik rätt lämplig att prozaca till ett snäpp till – det är redan från början småeuforisk powerpop. Men det kunde alltså bli ännu bubbligare. Ännu soligare. Ännu mer tuggummihärligt och livsnödvändigt. House när den ler som bredast. Precis det som behövs vissa dagar – oavsett om solen gassar ner eller om det känns som att vintermörkertunneln saknar ett slut.

Scibi feat. Robina Love Come Down (Original Mix)
I det forna östblocket är det inte bara ryssarna som kan det här med house, även i Polen finns en sprudlande dansmusikscen. Det är här vi hittar Scibi. I 2007 års 100-lista dök Scibi upp på egen hand, men den här gången sätter Robina ord på känslorna över ett obehindrat studsande housepiano och några stänk Strings of Life med ett solskensdränkt kärleksleende. Eller som jag skrev om låten när det begav sig: Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Let your love come down. Let your love come down. So let your love come down. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa.

Sia Day Too Soon (Lifelike Remix)
Som säkerligen så många andra hörde jag Sia Furler första gången när hon var en av rösterna på Zero 7:s debutalbum. Däremot vet jag inte om jag hört något som hon gjort själv, så här långt har det hunnit bli fyra album (det senaste kom 2010). Däremot har jag hört rätt många av Sias låtar remixade av andra. Som här åttiotalsomstöpningsmästaren Laurent Heinrich. Nu räcker det egentligen att det står ”Lifelike” någonstans för att jag ska göra alstret till en prioriterad genomlyssning – eftersom jag vet att jag i princip alltid får skitbra grejer. Det jag däremot inte hade väntat mig var en så förhållandevis tung och skitig remix som faktiskt passar de analogmjuka åttiotalsljuden som handen i handsken.

Rochelle Fer De Lance
Någonstans såg jag Rochelle beskrivas ungefär som att det är så här New Order hade låtit om det hade varit Gillian Gilbert som tagit över mikrofonen efter Ian Curtis istället för Bernard Sumner. Och visst är det lockande att göra den parallellen mellan de båda grupperna, skilda åt i sina grundanden med dryga tre decennier. Rochelle, med sångerskan Lydia Kaye i spetsen, är som så många andra 00-talsartister inspirerade av åttiotalet i allmänhet och New Order i synnerhet, även om Fer De Lance inte andas riktigt lika mycket retroåttiotal som många av gruppens genrekollegor. Samtidigt lyckas den kännas betydligt mer intressant och levande än många andra i det elektroniska dun-da-dun-da-popfacket. Men det är inte bara det musikaliska som skulle kunna vara en koppling till New Order – videon, 2008 års snyggaste, delar en hel del estetik med britterna. En låt och en video som knyter samman tre årtionden i en ganska rak linje: New Orders True Faith över Daft Punks Around the World fram till Fer De Lance. Snake bitten lips? Alabaster skin? Red hot hips burning like coals? Absolut.

ALLA DELAR 2008

100 fantastiska låtar 2008

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007