Atlanta-bandet Deerhunter är ständigt i förändring. Varje släpp skiljer sig från det föregående avseende bandets uppställning. Samtidigt är det likformiga det som utgör Deerhunters baksida. Det händer inte särskilt mycket när Bradford Cox med vänner gör musik. Det monotona blir sällan monotont nog, det smarta och aviga blir sällan tillräckligt smart och avigt. Eller så är det jag och bandet som av någon anledning kommit på kant med varandra. En kemi som inte finns.

För det är en ansträngning att lyssna på Deerhunter. En ansträngning som man inte vet om den kommer betala sig. Oftast gör den inte det. Melodierna som glider förbi så lätt visar sig inte alltid vara så särskilt mycket när man väl lyckas fånga dem och göra sig närmare bekant. Det är lättare att ge upp och låta Deerhunter vara ett band av yta. Att aldrig skrapa särskilt djupt eftersom låtarna oftast är ganska tunna. Det är snarare lättare att bara konstatera att Deerhunter är charmiga. Även om det är en förolämpning både mot bandet och deras fans.

Sextiotalsdoftande Basement Scene är som Yo La Tengos fina stunder. Den är charmerande med ett tydligt avstamp i hederlig, gammaldags rock. Tyvärr svävar Deerhunter ständigt mellan indie och collegerock på ett så obestämt sätt att det blir mer irriterande än intressant. Bardford Cox är ingen stor sångare på albumet. Det blir mer platt än fängslande där han pendlar mellan falsett och snäll indiefarbror.

Albumet avslutas med ett spår tillägnat Jay Reatard, som gick bort i början av året. He Would Have Laughed är eftertänksam och drömsk. Bradford Cox sjunger inte längre svagt och platt utan lämnar ett djupare avtryck. Det är en fin hyllning till en man som är på väg att glömmas bort alldeles för snart, men lite av ett undantag på albumet. Halycon Digest når inte ända fram, men det är ganska fint ändå.