I lördags fick jag klämma in mig i en studio med ett gäng män och lyssna på Håkan Hellströms skiva Två steg från paradise från början till slut. Även fast jag borde är det sällan jag sitter helt still och lyssnar med full uppmärksamhet på ett helt album. Det rekommenderas dock. Och när det handlar om Håkan är det dessutom en oförblommerad njutning.

Skivan kommer släppas den 16 oktober, på dagen tio år sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg anlände. Livet har inte varit detsamma för vare sig Håkan eller Göteborg sedan dess och ett decennium känns som en lagom tidsperiod för att kunna summera saker. I fotoboken Ps. lycka till ikväll reproduceras gryniga amatörbilder från 70-90-talet i uppblåsta versioner. De tillsammans med Håkans texter om sin uppväxt och livsresa bildar ett tidsdokument. Han har hållit på länge nog för att kunna se tillbaka och begrunda. Det är även ett tema för Två steg från paradise.

När jag sitter där och lyssnar så tänker jag, utan att kunna motivera varför, på två saker. 1970-talet och schlager. Inget av dessa beskriver egentligen musiken såvida man inte tänker sig ett parallellt universum där 70-talet bara var de bra saker som nostalgiker vill minnas och om man i melodifestivalen faktiskt tävlade om världens bästa musik. Håkan ser tillbaka men på ett sätt som avslöjar att han gått vidare. Skivan är sprängfull av vackra pianon, gosskörer och febriga rytmer på ett sätt som låter distinktivt Håkan men samtidigt helt nytt. Han viskar, stöter fram texterna mer glödande än någonsin. Texterna har drag av en man som fortfarande är förundrad över livet men med klarsynta erfarenheter gör dem till poesi.

Han somnade bakom
sina nya solglasögon
Och han drömde att han inte behövde nån
Och när han vakna
satt en lapp på hans panna
‘nu vet du allt om ingenting, sin jävla sopa’

Jag var tvungen att förändra nånting
Du hade just lämnat mig
Jag vaknade upp och höll om en dunk gin
Men i drömmen jag just drömt höll jag om dig
Och jag såg min ungdom
trampa gasen i botten
Och sen köra rakt in i en bergvägg
Man måste dö några gånger innan man kan leva

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Efteråt håller Isse Samie ett entusiastiskt tal om hur bra det var och hur man sällan hör ett album som är ”så jävla genomarbetat”. En gång räcker inte. Det är så mycket ljud som kommer mot en och lämnar en lätt skakad. Kommer snart sätta mig ner igen och lyssna. Från början till slut.