Det var med ett visst mått av förvåning och en stilla skräckkänsla som jag tog emot Psychopunchs nya skiva. En hel del vatten har visserligen flutit under broarna sedan jag först stiftade bekantskap med bandet, men att det är bandets nionde platta var en smärre skräll. Kort därefter slogs jag av tanken på hur slätstruken musiken har hunnit bli på på den tiden.

För egen del fastnade jag för Västeråsarnas debut i slutet på 1990-talet tack vare en låt på en skivbolagssampler. Jag köpte skivan, men redan vid tredje given (med den hejdlöst fåniga titeln Original Scandinavian Superdudes) slutade jag helt att ta notis om bandet.

På The Last Goodbye, som titeln till trots inte är någon avskedsplatta, finns inte mycket till stök kvar. Låtarna går i mellantempo, saknar helt riff med ordentligt bett och Distant Sound of a Riot är en passande låttitel. Psychopunch har blivit gamla, eller har de kanske alltid låtit så här? Jag minns inte, och bryr mig egentligen inte.

Psychopunch har onekligen catchy låtar dock. De fungerar utmärkt som bakgrundsmusik och skulle kunna sätta sig tämligen kvickt, men tillräckligt mycket identitet för att göra ett ordentligt avtryck har de inte.

Måste jag välja någon låt framför de andra får det bli The Way She’s Kissing, vars sångmelodi och (om än ganska billiga) arrangemang ändå fastnar. Det är inte alls någon Staightjacket Hell, som var låten som en gång i tiden fick mig intresserad av bandet. Men jag antar att det är vad nio plattor gör med de flesta band.