Arcade Fire blickar för första gången framåt.

För ett band som alltid burit världens sorger på sina axlar är det mycket begärt.

Vid en första anblick kan The Suburbs tyckas onaturligt glättig, men ingen bör låta sig luras. Scenariot har bara förflyttats och skiftat skepnad. Man har gjort sig av med det tyngsta symfoniska, det apokalyptiska, men det betyder inte att moll helt övergått i dur. Där Arcade Fire förut ibland nästan hotat att mangla över känslornas uttryck genom deras egna kraft, har de här tagit ett steg åt sidan, förändrat mallen och dynamiken.

The Suburbs handlar, med staden och förorten som metafor, om längtan, både efter den tid som flytt, och den som komma skall. Win Butler tycks ofta befinna sig i ett tillstånd av limbo, där han både melankoliskt ser bakåt och väntar på att livet och framtiden (inte nödvändigtvis ljus) ska anlända. I det inledande titelspåret talar han om hur

I want a daughter while I’m still young, I wanna hold her hand and show her some beauty before all this damage is done.

Frasen avslutas på klassiskt Win Butler-vis betydligt svartare än vad som väntats: ”But if it’s too much to ask, then send me a son”.

Undergången är ständigt närvarande, även om ljuset tidvis tar sig igenom molnen. Den omtumlande melankoliska Ready to Start är en sådan glimt, där vi kan börja om, se världen på ett nytt sätt, vakna upp, skakas om. Hellre ha fel än att fortsätta att leva i skuggan. En låt som sveper in dig i sitt välbekanta tomrum. Om kastandet av masken innebär ensamheten, så må så vara. Teatraliskt, uppenbarligen, men högst mänskligt.

Här finns också sökandet, efter en plats som försvunnit, eller kanske aldrig ens existerat. Staden fungerar som symbol för förändringen, för tiden som försvinner, rinner ur våra händer. Istället för att som vi trodde ha kommit fram, väntar vi. På vad vet vi inte. De bakom oss, de som levde före oss, förstår inte varför. Vi var de utvalda, men blev de förlorade (Modern Man). Tiden rinner ut, och vi fortsätter att vänta.

Arcade Fire har uppenbarligen gjort en transition, eller så befinner de sig fortarande i den. Men samtidigt talar Win och Regine Chassagne om att på något sätt ha brutit sig loss. Tillståndet mellan två mer klart definierade faser. Det bedrägliga i uppenbarelsen, imagen, i brist på bättre ord. Och återigen, känslan av förlorad tid, samtidigt som det som skett och sker varit oundvikligt. Till sist, en känsla av jag, av enhetlighet, trots att det kan betyda att jag gör saker jag sagt att jag aldrig skulle göra. Samtidigt verkar de ha kastat av sig idén om det unika i jaget; City With No Children In It talar om hur alla isolerar sig i sitt egna fängelse (bilden av den egna identiteten), alla tror att de inte är som de andra, alla blir blinda.

Arcade Fire kommer alltid att vara dramatiska, men samtidigt lyckas de ackompanjera sina existensiella dilemman med en slags lågmäldhet som legitimerar dem. Istället för att bli högtravande är de just mänskliga. The Suburbs är nästa kapitel i deras bok, och ett svindlande bra sådant.