Det finns en smygande svärta i detta Vänersborgskollektiv, en svärta som inte riktigt lever upp till titeln som snyggt parafraserar Van Morrison. Men intentionerna väger upp och tar bandet till nivåer som 2009 års föregångare Wolves inte levde upp till. Där var det endast öppningsspåret som greppade tag och höll fast lyssnarna – Storm angav tonen för Have I Told You Lately That I Loathe You.

Det är en ton som bottnar i My Morning Jackets bombastiska alt-country/-rock, men som alltför mycket landar i Neil Youngs ljudlandskap. Titt som tätt är Kristoffer Bolanders röst så snarlik Youngs att det blir skrämmande, men det är inte bara däri som parallellerna kan dras. Det är i de bägges musikaliska språk, en ödslighet som blir oerhört påtaglig och inte alls påklistrad, som jämförelserna kan göras. Med rätta.

I bästa spåret The Strangest Calm finns en nerv som bandet gör bäst i att dra nytta av framöver, det är en näst intill perfekt avvägning mellan snyggt malande indierock och singer/songwriter-tänk. När Bolander i refrängen utropar att

My heart is black/My blood is red/I’ll have your back/Until I’m dead

är han svärtan som utlovats på spåren.

Det är inte bara The Strangest Calm som sticker ut. Även inledningsspåret True Lies håller hög nivå, tillika Malysz. Dessa tre är gräddan som lägger skivan på övre delen av betygsskalan. Resten av skivan är tyvärr fortfarande lite för opersonlig och för sig med ett för otydligt språk, ett språk som talas tydligast av Kristofer Åström, en artist vars album det också kan dras paralleller till när vi avhandlar Holmes.

Detta är ingalunda något dåligt album. Det är bara snäppet sämre än de artister det vill låta som.