Recension
- They Wait For You Still (album, lp) Hellshock
- 2010
Hård musik
När jag läser om hur klimatet inom hårdare musik var på 1980-talet, innan genrerna hunnit polariseras, är det inte utan att jag känner viss saknad – trots att jag var för ung för att ha varit med när det begav sig.
Personer som Napalm Deaths Shane Embury har vittnat flertalet gånger om hur den tidens klimat samlade alla som gillade hård musik under samma paraply, där punkarna och hårdrockarna gick på samma konserter. Det känns som om det var enklare då, när all hård musik avskärmade sig från mittfåran och befann sig i opposition.
Därefter inträffade något och de flesta inriktningar valde att gå sin egen väg. I början av 1990-talet var det till och med en uttalad konflikt mellan vissa gäng inom black metal och death metal, medan alla som helst punkrötter förnekades.
Men på senare år har något hänt. Kanske har folk mognat, kanske har cirkeln slutits, men något har hänt. Ett knippe välskrivna böcker har tagit ett helhetsgrepp om den hårdare musiken, Daniel Ekeroths Swedish Death Metal och Albert Muldrians Choosing Death inte minst, och bidragit till att bygga upp broarna igen.
Även musikaliskt börjar gränserna suddas ut och linjen mellan crustpunken och black metal kan stundtals bli förvillande tunn, medan en hel del doomband som High on Fire med sina skitiga riff bidragit till att det inte är sällan som doomband tar sig in bland punkarna. Att Kongh spelat på punkhaket Insikten i Jönköping två år i rad vid sidan av såväl kängband som noisediton är ingen tillfällighet.
Det är heller inte någon tillfällighet att jag därför har blivit så förtjust i Hellshocks They Wait for You Still. För Portland-gänget personifierar till viss del hela rörelsen.
Här samsas crustpunk och metal i en finfin symbios kallad stenchcore. Det går oftast inte särskilt fort, men vinner i stället på ett grymt driv och mitt i all smuts och gurgelsång finns ändå en massa bra riff och stämningar som förgyller.
När Tragedy möter Motörhead i smått episka Darkness Will Endure träffar skivan som allra högst. Bakom det är det ganska jämntjockt. Fast inte på ett dåligt vis, utan tvärtom. Det är bra hård musik.
Publicerad: 2010-07-12 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-11 14:56
En kommentar
den e grym men dem har gjort bättre
#
Kommentera eller pinga (trackback).