Strax efter klockan tolv hörde man för en stund ingen levande musik vid Peace and Love-festivalens största scen. Då startade nedräkningen. 10.00, med stora vita siffror. Biggie Smalls i högtalarna. Ett fruktansvärt plågsamt och briljant intro, till vad som kunde och skulle bli något väldigt storslaget och speciellt. Sekunderna tickade fort och vid 1.59 var min och andras puls farligt hög. En miljon människor räknade sedan ner de sista sekunderna, och 0.00 startade det.

Livebandet, fyllt med energi och talang, drog igång introt från Jay-Z:s femte skiva, The Dynasty. Jay kom ut i svart tee och svarta shorts och svarta solglasögon. Han tog plats framför stativet och med båda händerna på mikrofonen rappade han låtens intensiva rader perfekt.

Det hela fortsatte med monsterhitten Run This Town, och då fick även Jay-Z den början på konserten som han ville ha. Det märktes tydligt att publikens massiva allsång i refrängen fick något hos Jay att smälta. Han gav, och vi gav tillbaka.

Även D.O.A. och On To The Next One drev publiken till härligt vansinne. Hur mycket av en besvikelse The Blueprint 3 än var så är det glömt nu. Jay framförde sina senaste hittar med en sällan skådad energi, och euforin sprudlade under hela spelningen, som kommer kallas klassisk inte bara för att den var den största hiphopkonserten hittills i Sverige.

Memphis Bleek dök upp ganska omgående och var med och styrde upp till konsertens intensivaste stund. U Don’t Know, 99 Problems och Beware Of The Boys är helt sjuka live. Konserten nådde sedan sin absoluta topp när, och det här säger jag inte bara för att jag såg Jay-Z igår, utan för att det är ett faktum, världens bästa live-låt dök upp. Public Service Announcement är världens bästa konsertlåt. En explosion i klass med en atombomb är vad som sker när Jay-Z i symbios med ett av Just Blazes bästa beats drar linen ”allow me to re-introduce myself, my name is HOV! H-to-the-O-V!”. KABOOM!!!

Det är fantastiskt att se vad den värme och respekt som världens bästa rappare utstrålar leder till. Diamanter fanns att skåda i luften under hela spelningen, som förövrigt var i en perfekt längd även om man ju alltid vill ha mer, och allt från allsång i Empire State Of Mind till organiserad publikuppdelning i Jigga What, Jigga Who och viftande av tröjor i Big Pimpin’ gick felfritt.

Även om man inte jämför spelningen på festivalen med den konsert som Jay-Z gav i Globen för två år sedan, så skapade han total jävla magi i Borlänge.

Även om man inte jämför Jay-Z med glada gubben Fogerty, som spelade på scenen bredvid just innan Jay, så kändes Jay-Z yngre och fräschare och piggare än någonsin.

Att Hova inte plockar något från sina två första plattor är synd. En alldeles förträffligt bra konsert som han gav oss nu hade nämligen höjts ännu ett snäpp om vi bara hade fått lite Reasonable Doubt. Missnöjd kan man dock omöjligt vara. När Jay-Z avslutade med Encore… ja, då fanns det bara ett ord kvar. Perfekt.