På papperet tycktes onekligen kombinationen Brian Burton (Danger Mouse) och James Mercer rätt spännande. Vad skulle komma ur en sådan union? När jag ställde mig frågan underskattade jag tydligt Danger Mouse och hans kapacitet att anpassa sig till ungefär vilket samarbete som helst. Mercer gör ungefär det han gör i The Shins; frammanar bräckliga, mjuka kammarmelodier för att ackompanjera återkommande indieteman som disorientering och förvirring. Burton lägger visserligen till en gnisslande orgel (Sailing to Nowhere) och lite oväntat blås (Vaporize) här och där, men annars tassar han genomgående snällt vid Mercers sida.

Det ska å andra sidan påpekas att det Mercer gör i The Shins inte kan eller bör avfärdas utan vidare. Han är en fantastisk sångare och låtskrivare. Men applicerat på Burton faller allt på plats lite väl enkelt; det blir ofta för bra, på ett duktigt sätt. Aldrig tillräckligt slående, tillräckligt svepande, tillräckligt mycket solsken. Det står sällan något på spel, på riktigt.

Visserligen finns det en knippa riktigt bra låtar här, som The High Road, Vaporize, The Ghost Inside och Mongrel Heart (den sistnämnda är ett mindre försök till spaghettivästernsoundtrack), men sammantaget blir Broken Bells sällan mycket mer än en bomullsmjuk bakgrund.

Som Mercer själv uttrycker det i The High Road: ”To each his own”.