Recension
- Total Life Forever (album, aac) Foals
- 2010
- Transgressive Records
Top of the world, bottom of the ocean
Lyssna
Externa länkar
Sent ska syndaren som bekant vakna. Visst var Spanish Sahara både överraskande och imponerande, men någonstans långt bak i minnet låg det där lite väl nervöst punkfunkiga första albumet Antidotes och skvalpade. Total Life Forever fick helt enkelt stå över ett kast. Mogna lite.
Ungefär så fungerar också Foals andra album i förhållande till det första. Total Life Forever är inget steg mot snabbare, större eller bättre. Det går istället kräftgång mot tystnad, längd och en helt nyfunnen dynamik. Sångaren Yannis Philippakis utgör fortfarande en dominerande del av Foals, men istället för att tränga sig på, så får lyssnaren vänta ut honom.
Jag tyckte att Antidotes var beklämmande och störig. Ännu ett bidrag för mycket i en redan övergödd maskin. På Total Life Forever trampar och mullrar Foals över hela det där ursprungliga felsteget. Någonstans utvecklade man en förmåga till magnetiska, stilla, men självsäkra, crescendon som osvikligt placerar lyssnaren på en helt annan plats än vad som väntats. Eller, kanske är själva platsen i sig självklar. Bara inte från det här bandet. Uppenbart vid det här laget är väl att den som väntat sig ännu en skiva med hets och förfestpepp från Foals kommer att vända i besvikelse. Singeln This Orient är förmodligen den låt som bäst passar in i den gamla kostymen. Det är också den låt som fungerar sämst på Total Life Forever.
Det centrala stycket här är Spanish Sahara, nära sju minuter som tar två för att börja röra på sig. Utifrån ett aning vagt lätt postrockigt bygge tar en muskulös basslinga avstamp och låten transformeras, om och om igen. Även om Philippakis ibland kommer lite för nära Chris Martin för att det ska vara riktigt bekvämt, så är det, tillsammans med After Glow det bästa Foals gjort hittills.
Albumets första halva är dystrare och mer avskalad, även om vi här också får ett oväntat uptempo i Miami, albumets rakaste poplåt. Sedan blir det mer komplext, större konstruktioner. Utöver After Glow och Spanish Sahara är Black Gold skivans tydligaste fullträff; först bedrägligt distanserad, för att sakta bli en hypnotisk bomb som briserar över en avgrund av malande gitarrer jämte Philippakis’ ylande.
Kanske är nyckeln att man verkar ha öppnat alla ventiler, och därmed ändrat formatet. Explosiviteten finns kvar, men istället för att ursinnigt kasta handsken vid första bästa tillfälle, så får spänningen byggas upp, sakta men säkert. Just detta är något återkommande på Total Life Forever; utveckling. Låtarna är ofta långa och byter skepnad många gånger. Dock tursamt utan att luta alltför långt mot improvisations- eller, tvi vale, den progressiva rocken. Foals har släppt taget om punken och tagit till sig rytm på ett sätt de tidigare inte varit kapabla till. De må inte längre vara festmaterial, men på köpet har de blivit riktigt bra.
Foals Spanish Sahara
Foals Miami
Publicerad: 2010-06-26 00:00 / Uppdaterad: 2010-06-25 19:16
En kommentar
Spanish Sahara är verkligen en fantastisk låt! Antidotes fastnade aldrig riktigt för mig men det här är, som du skriver, något helt annat.
#
Kommentera eller pinga (trackback).