Det är inte långt till de madrasserade väggarna i ett rum där nyckeln kastats. Det är splittrat och fokuserat på en och samma gång. Kaosartat och välfriserat. Vansinnigt och smekfullt. Traktor smeker fram ytterligare grymma alster, minns Sequence the Sequence – låt vara att det smeks mothårs och inte så varsamt.

Här verkar man fortfarande i alternativa hardcorehjulspår och man gör det övertygande. Där Sequence the Sequence flörtade med The Ocean eller, säg, Drive Like Jehu har bandet på denna sjutummare anammat ett mer progressivt handlag. Det är en suggestiv och mångbottnad indierock som bäddar för stordåd, den kommande fullängdaren i höst.

Where Water Goes frångår alla sorts mallar vad gäller låtstrukturer, i alla fall när vi här talar om en genre som trots allt mestadels följer gängse vers-refräng-vers-refräng-tänk. Riff växer fram från höger, snåriga rytmer mejslas ut från vänster och i mitten finns David Deravians sång som kröner en låt som lider lite av växtvärk. Men håll ut, den tar sig. Jag lovar.

När strukturen benats ut hittar man ett taggigt guldkorn jag är övertygad om att Mutiny on the Bounty inte skulle haft något emot att ha på sitt CV. I min bok är det ett helt klart godkänt betyg.

Vad värre är att b-sidan inte riktigt kommer upp i samma kaliber, om än inte långt ifrån. Stuck With the Distance maler på med ett par fina utbrott som biter sig fast, men blir inte riktigt den attack jag inbillar mig att man försökt uppnå. Ett plus för det smakfulla inslaget av piano i en annars så förutsägbar gitarrbaserad ljudbild.

Men för att summera; Where Water Goes banar väg för ett väldigt intressant skivsläpp i höst. Stockholmsgänget kan räkna med att ligga under lupp härifrån.