Efter diverse förvirrande och frustrerande franskrelaterade händelser på lördagen har jag god lust att åka raka vägen hem och sätta på mig en folkdräkt och äta lingonsylt tills det rinner ut genom öronen. När irritationen lagt sig inser jag att det mest är mitt fel och att jag borde ha valt franska istället för tyska i skolan (där klarar jag mig inte heller såtillvida någon inte ställer en fråga vars svar är ”durch, für, gegen, ohne, um”) samt vara mer öppensinnad för kulturella avvikelser.

Jag gillar att de vidhåller sin franskhet, att det knappt finns några storhandlar men hela gator fyllda med småaffärer där gubbarna står utanför och säljer lokala grönsaker och ovanliga örter i krukor. Till och med att de fortsätter prata franska med en även när det är uppenbart att man inte förstår. Jag hade önskat att vi värnade lika mycket om vårt språk.

Under dagen är det utflykt för alla musikindustrimänniskor och vi besöker bland annat en excentrisk gammal man uppe på ett berg som utvinner honung. Han påpekar att den bästa musiken är naturens musik. ”Men vem ska promota den?” svarar någon snabbt.

Av någon anledning dras jag till de brittiska banden, först ut Mary’s Flower Superhead som är ett engelsk-grekiskt band med rockdiscovibbar och ett liveframträdande som framkallar stora mängder svett både hos band och publik. Det Dublinbaserade Funeral Suits har kallats det nya Franz Ferdinand men är mycket bättre än så. Jag skulle vilja kategorisera det som slyngelmusik. Och det har stor hitpotential. De blir extra populära när de tar fram en flaska irländsk wiskey och ett gäng plastmuggar till publiken. ”Now you’re coming up to the front you fucking cunts” skrattar basisten. Har sällan skådat en sådan folktom festival. Man kan lätt glida in längst fram och faktiskt se vad som händer på scen även om man är minikort som jag.

Från det in till en helt annan sinnesstämning. Att gå in på danska Agnes Obels spelning är som att komma in i en varm famn. Två fantastiska kvinnor som bygger upp fantasivärldar som man gärna vill stanna kvar i. Det med hjälp av cello, piano och stämsång. I allmänhet är allting extremt välorganiserat, allt funkar och allt börjar i tid vilket gör att jag missar början av Peter Dohertys spelning.

Han och en gitarr fyller upp hela scenen, han gör mycket Libertineslåtar och publiken är med på allt. Till och med de två dansflickorna i leopardkjolar som helt plötsligt skuttar omkring på scenen. På Albion dansar de med Union Jack flygande efter sig som en trasa. Jag åker hem med ringande öron, en ömmande solbränna och en anteckning om att boka franskalektioner.