Såg nyligen filmen Remember Me där det faktum att den utspelar sig år 2001 är ett signifikant faktum. Mycket musik från 2001 spelades bland annat från Ed Harcourts Here Be Monsters. Samma musik som var ett soundtrack till mitt liv då och som fortfarande figurerar. Var det verkligen så länge sen? Är det uttalandet ett tecken på att man börjar bli gammal? Here Be Monsters är ett av de där albumen som på ett sätt känns daterat till den tiden men som fortfarande är helvetesbra.

Det har gått fyra år sedan hans senaste skiva The Beautiful Lie och det känns som alldeles för länge. Från första inledande stråken är det omisskännligen Harcourtska ljudet där, det feta pianot, de melodiska slingorna och den gudabenådande rösten.

Det finns fortfarande bombastiska arrangemang och hjärtskärande yl i sångerna men ingen som sticker så där i hjärtat och stannar där som det funnits minst en eller ett par på hans tidigare verk. Varenda spår är av den höga standard man kan vänta sig, jag kan inte peka ut en enda dålig låt. Vissa extra blanka pärlor finns, som Church Of No Religion, Do As I Say Not As I Do men ingen av dem framkallar ofrivillig vätskeutgjutning från ögonen.

Tänkte nästan säga att jag gillade Ed Harcourt bättre när han var nergången och deprimerad men det är inte sant. Lustre växer sig fast ganska snabbt och det är fint att höra honom låta så oerhört hemma som i Killed By The Morning Sun.