Av en skiva inspelad i en övergiven kvarn i utkanterna av Manchester är det ganska enkelt att ha förutfattade meningar. Den bör rimligtvis vara dyster, grådaskig och avskalad. LoneLadys debut andas också, fullt riktigt, ekon av idustristadens stora; The Fall, A Certain Ratio och, givetvis, Joy Division. Stundvis, i ett trumkomp här och ett gitarriff där, är det inte ens bara ”inspirerat av”, utan ren stöld.

Trots detta så producerar Julie Campbell i slutändan inte blek, spasmodisk postpunk. Gissningsvis håller hon det senare 80-talets glossiga pop ungefär lika högt som de diametrala motsatserna ovan. Slutprodukten ligger alltså någonstans däremellan. De gamla spökena tynger ner och hindrar det hela från att bli en våfflad Nivea-orgie, men samtidigt behöver ju två bra/kul utgångspunkter inte nödvändigtvis producera ett resultat av intresse.

Att släppa på Warp ger även det upphov till vissa aningar, och någonstans är det också logiskt att LoneLadys småbeniga, blekmålade pop hamnat här bredvid Mira Calix och Broadcast. Inte för att de nödvändigtvis har några likheter, utan snarare kompletterar varandra.

LoneLady visar upp rester av ett Manchester som vi kanske trodde inte längre fanns, och mixar ihop det med något de flesta av oss hoppas försvunnit, och även om resultatet är fullt habilt, så saknar det passion och lyckas aldrig skapa något riktigt intresse. Campbell hamnar alltid en aning snett i sin ansats och slår aldrig riktigt an någon nerv. Alla hennes kompositioner befinner sig i något slags mellanläge, och det blir aldrig tillräckligt grått, tillräckligt kul eller tillräckligt spännande. Inte tillräckligt, helt enkelt.