En förtida ursäkt för rasistiska kommentarer utdelas nu innan jag går för långt in på varför Nordirland är ett konstigt land. Ett land där vissa obetänkslöst dödar för urgamla traditioner och orsaker vars ursprung knappt någon kommer ihåg, där polisstationer måste skyddas med taggtråd och betong, där kvinnor inte får bestämma över sina egna kroppar och där man spelar vägbowling. Om jag även ska lägga stereotypa kommentarer till mina rasistiska kommentarer känns det oväntat att ett kvinskarpt sötpopklingande band ska komma från Bangor, nära Belfast.

Phoenix nordirländkska själsfränder kan man kalla dem utan att skämmas. Two Door Cinema Club har spelat förband åt Phoenix och de har remixat varandras alster. De har ett uppenbart musikaliskt släktskap men att kalla TDCC imitatörer vore orättvist. De har ett sound som är utkristalliserat och stundtals briljant, de rör sig mellan perfekta poplåtar som Something Good Can Work och habila finstämmiga popkonstruktioner. Skivan spelades in i Eastcote studios i London, bara ett band hade spelat in där innan. Phoenix. Producenten Philippe Zdar från Cassius sa till NME att han inte behövde göra mycket eftersom de redan var så tighta. Bara göra allt lite större.

Deras största behållning är energin, de ryckiga gitarrrefrängerna och den lena rösten som kontrasterar det stora. Det känns som en vårpresent. Tack.