En meditation. Det är vad Sisterworld tydligen ska vara. Må så vara att det inte är riktigt hela sanningen (hela frasen i pressreleasen lyder ”A meditation on alternate spaces”), men jag har hakat upp mig lite på det här med meditation. Det är klart att Liars inte menar hummande i lotusställning, men fortfarande. Deras musik är de facto oftare att likna med ett kok stryk än med något som ens kommer i närheten av att kallas meditativt.

Den tråkiga debuten They threw us all in a trench and stuck a monument on top, släppt mitt i en rasande postpunkrevival, gjorde att jag höll mig rätt oberörd och ointresserad av Liars fram tills att jag råkade snubbla över dem på förra årets Primavera Sound. Med tanke på att de var det avgjort bästa på en inavlad, nittiotalsdyrkande flanellfestival, så fanns det anledning att hålla ögonen på Sisterworld.

De mest tvära rycken och oljudsutbrotten från tidigare album är i stor utsträckning borta. Ologiskt nog gäller det också det riktigt rytmiska, det smygfunkiga. För nuvarande vandrar Liars på den experimentella rockens minfält, som i deras tolkning är repetitiva mollackord, precis lika repetitiva halvmumlade fraser och intrikata trumrytmer. I första varvet är det spännande, i andra börjar formeln avslöja sig och i tredje blir det antingen genialiskt eller papperskorgen.

Det som efter en stund gör Sisterworld lätt irriterande är Angus Andrew själv. Hans genomgående monotona röstläge fungerar mot slutet av skivan som en blöt filt över allt som är kul i spår som I can still see an outside world och Proud Evolution.

Monotoni och dissonans är något som återkommer över hela Sisterworld. Visst känns det ofta som att Liars är något på spåren, och faktiskt är det ganska fräscht att de inte gör det enkelt för sig och ägnar sig åt start-stopp-tekniken, men det är ingen lätt skiva att ta till sig. De som följt bandet under åren väntar sig väl dock knappast något annat.