Clem Snide har länge varit ett band på gränsen till sammanbrott. På något sätt har ändå alltid albumen kommit ut. Vare sig det har varit gammal skåpmat eller material inspelat av sångaren som gick solo under både eget och bandets namn, så har utgivningstakten varit ganska stadig. The Meat of Life är det sjunde albumet från bandet som startade i Boston i början av nittiotalet och numera ser ganska annorlunda ut. Under åren är det enbart Eef Barzelay som hängt med hela vägen, då de andra kommit och gått.

Egentligen spelar det nog ingen roll vilka sångaren och låtskrivaren Barzelay spelar med. Eller under vilket namn. Det som är avgörande är att han spelar med andra över huvud taget. Albumen som gjordes under eget namn var oinspirerade och träiga. Barzelay är ingen stor musiker. Hans kvaliteter ligger i att skriva historier, sätta enkla melodier till dem och framföra dem med en stor dos humor och hjärta. För att det ska bli musikaliskt gångbart behöver han ett band.

På The Meat of Life är Clem Snide ett tremannaband som får förstärkning i studion. Det känns skönt att höra att cellon är tillbaka på bred front tillsammans med bas och orgel. Det ger förutsättningar för arrangemang, inte bara likgiltiga harvanden på en gitarr.

Barzelay har länge satt en tillit till sin förmåga att berätta historier. Att skapa lyssnarvärldar av dinerdiskrealism och fyndiga formuleringar. Det är fint att han släppt villfarelsen att det skulle räcka.

The Meat of Life är det bästa Clem Snide har gjort på väldigt länge. Den börjar bryskt och jobbar sig mot det vackra. Ibland låter Barzelay uttråkad och lite gammal. För det mesta tillför just det bra saker till melodierna. Det är en effekt som blir naturligt teatralisk, istället för sökt blasé.

Det är förvånande att Clem Snide fortfarande står kvar i sin ganska speciella värld, trots att band runt dem har rört sig åt alla håll. De är märkligt opåverkade av världsliga ting i sitt realromantiska skapande. För ett band som ständigt faller isär och ihop kanske musiken är det enda som är bestående. Och på The Meat of Life har man äntligen lyckats hitta (tillbaka till) dramatiken och dynamiken igen.