Smooth Operator, Is It a Crime, The Sweetest Taboo, No Ordinary Love och By Your Side.

Varje gång Sade de fem första gångerna släppte ett album så fanns där någon eller några låtar som kommit att bli klassiker som hängt kvar trots trendsvängningar, definitivt bland spellistemakarna hos nattradiosändningar och reklamkanaler av det mer tillbakalutade musikslaget. Varje gång – utom Stronger Than Pride.

Skulle man be människor i allmänhet att räkna upp sina favoritlåtar med Sade så är chansen förmodligen rätt god att ingen av dem hör hemma på Stronger Than Pride. Det är inte omöjligt att man skulle få ett liknande resultat till och med om de tillfrågade var uttalade Sade-fans.

Stronger Than Pride är helt enkelt gruppens mest förbisedda album. Och ett av åttiotalets riktigt bortglömda mästerverk, som inte heller när det kom kommersiellt kunde matcha framgångarna från de två första albumen.

På sätt och vis är det egentligen inte särskilt konstigt. Stronger Than Pride är ett mellanalbum. Förutom att de riktigt stora klassiska låtarna lyser med sin frånvaro är det ett album som står mellan det som varit och det som ska bli.

Egentligen var det mesta sig lika. Gruppmedlemmarna var desamma. Även på andra sidan studioglaset återfanns bekanta ansikten: Robin Millar, Mike Pela och Ben Rogan. Men trots det är Stronger Than Pride en rejäl brytning med tidigare sound, samtidigt som det är en fullständigt naturlig utveckling. Jazzen, som varit gruppens signum, tog definitivt ett steg tillbaka till förmån för latinska och karibiska influenser, säkerligen färgade av att inspelningen av några av låtarna skedde i Nassau på Bahamas (det är säkerligen heller ingen slump att omslaget visar Sade på en strand). Men det är också en förlängning av den avskalning av ljudbilden som skedde mellan Diamond Life och Promise. Musiken är mer återhållen. De stora gesterna saknas definitivt.

Och så var det det där med låtarna. De stora. Som saknas. Det är förstås en sanning med modifikation.

Om vi med stora låtar menar klassiker som hamnar på alla årtiondessamlingar så är det definitivt sant. Menar vi däremot ”stor musik” så kunde inget vara mer fel. Stronger Than Pride sopar som helhet banan med båda föregångarna om vi pratar konsekvent lägstanivå.

Det är också ett album där Sade, Helen, mer än någonsin står i centrum när de andra tre kliver tillbaka. Stämsång av den typ som kunde höras i Never as Good as the First Time på föregångsskivan löper som en röd tråd genom de drygt 47 minuterna. Det är dessutom ett album, likt en perfektionistisk tidig-sjuttiotals-Marvin Gaye, leker med den mänskliga rösten som ett instrument. Allra tydligast i titelspåret.

Det är också ett album där Sade själv har bättre kontroll på sin egen röst än någon gång tidigare. Men hon har också hjälp av Leroy Osbourne som gör några enastående körduetter med en röst som ibland ligger kusligt nära Sades egen. Som en manlig Sade.

Här finns några av de mest minimala alster Sade släppt ifrån sig, där lager på lager plockats bort till dess att man kommit ner till kärnan. Det finns wacka-wacka-gitarrer, karibiska percussions och i Turn My Back on You en i Sades musik inte tidigare skådad tyngd. Ett betydligt smutsigare och tyngre beat med tydliga inslag av det genomslag den framväxande hiphopen började få i slutet av åttiotalet, något som vi skulle att få höra mer av på kommande album. Och genom allt har Sades röst, ibland i sällskap med Osbournes, den puls och den svala hetta som blir motvikten till den lite åttiotalsstela rytminramningen. Som tidigare bryter Paul S. Denman, som i Turn My Back on You och i Paradise.

Stronger Than Pride är också textmässigt inte det Sade som tillhör standardbilden. Det är en lycklig Sade som haft pennan i sin hand och som står vid mikrofonen. Det är kärlek där det inte finns några berg tillräckligt höga eller floder tillräckligt breda för att stoppa känslorna. Det handlar om de enorma, planetomskakande känslorna som finns i den lilla kärleken mellan två människor. Kärlek över stolthet. Siempre hay esperanza. It’s about faith. It’s about trust. The Sweetest Taboo snarare än Is It a Crime.

Ja. För det mesta alltså. För här finns en låt som, trots den jämna nivån, ändå höjer sig över de andra. Och då är solskenet långt borta.

I Never Thought I’d See the Day är inte bara albumets mest lågmälda pärla, det är en av Sades allra, allra bästa låtar. Och med den konkurrens som finns i den kategorin säger det en hel del. Ett elpiano, en knappt märkbar hjärtpulsbasgång och några få stråkar (mästerligt arrangerade av Nick Ingham som senare skulle göra samma jobb åt bland andra Oasis, Portishead och Radiohead) är egentligen allt som gör Sades röst sällskap. Men så ibland, precis som Is It a Crime, skriker det brustna hjärtat desperat till i form av en kusligt och ensamt ekande Stuart Matthewman-saxofon. Och den rädsla som dolde sig mellan raderna i The Sweetest Taboo som nu är ett faktum.

You put a shadow on a love
Took a shelter of a lie
Took the shelter out of my life

I wish you could shelter me
Shelter me now
I need a miracle
And I never thought I’d see the day

Det är musik så vacker och smärta så påtaglig att det egentligen inte går att ens försöka beskriva. En armé av krossade hjärtan komprimerade till fyra minuter och femton sekunders dallrande magi att hålla fast vid när det inte längre finns någon att hålla om.

När jag skrev om Sades debut Diamond Life häromdagen konstaterade jag att nostalgin oundvikligen spelar in när jag idag lyssnar på skivan. Det nostalgitäcket är inget ens i närheten av det som jag bär med mig när det handlar om Stronger Than Pride. Det var här jag slutligen helt kapitulerade, för 22 år sedan. Alla spår av något som eventuellt skulle kunna liknas vid objektivitet har sedan länge tappats bort.

Det här är bara så bra. Helt enkelt. Så jävla, jävla Sade-bra.