Om man tvivlar på vilken effekt de senaste årens retrotrend med nya unga thrash metal-band egentligen betytt för scenen är det bara att vända sig till de gamla stötarna som Exodus, Slayer och Kreator. De har inte bara återgått till traditionella hjulspår med entusiasm, de har dessutom gjort det bra.

New Jerseys Overkill är det senaste i raden av exempel.
Även om de bara har två orginalmedlemmar kvar har veteranerna varit med ända sedan tidigt 1980-tal och visade sig vara riktigt vitala när de spelade på Sweden Rock 2005. De har släppt plattor med jämna mellanrum, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de skulle släppa något som Ironbound år 2010.

För även om Ironbound ståtar med hela tio spår där inget kryper under och många passerar fyraminutersspärren med råge lyckas Blitz och de andra upprätthålla mitt intresse genom hela plattan. Det är en bedrift.

Några lågvattenmärken finns inte på Ironbound; däremot är höjdpunkterna desto fler.

Titelspårets fruktansvärt pigga riff och träffsäkra refräng, arrangemangsdetaljer som att refrängkörerna dyker upp även i versen med jämna mellanrum på The Goal is your Soul, call and respons-refrängen (ja, faktiskt) på Give a Little eller det hejdlösa öset i avslutande The SRC till exempel.

Ironbound är inte bara en bra platta sett med thrash metal-ögon, det är en riktigt bra platta, punkt.