Den största snackisen inför Black Noise har kretsat kring att Animal Collectives Noah Lennox sjunger på spåret Stick to My Side. Ett faktum som fått en del technopurister att uttrycka sitt tydliga missnöje både mot Panthan själv, Hendrik Weber, och mot Rough Trade som givetvis då måste vara medskyldiga till ett sånt helgerån. Så vi börjar väl där.

Visst gör Lennox en sånginsats och visst skiljer Stick to My Side med sin dragning åt väldigt säregen men ändå elektronisk pop därför ut sig från resten av Black Noise. Men inte så mycket som man kanske skulle tro. Dels för att Weber i mångt och mycket filtrerar och loopar om Lennox sång ganska rejält men mest för att värmen och lättillgängligheten därifrån genomsyrar hela skivan.

Oavsett om det handlar om meditativt sakrala stunder som vackra Welt Am Draht och Es Schneit, lekfullheten i ystra Satellite Sniper, det klassiska Detroitsoundet i A Nomad’s Retreat eller ens den ganska märkliga fragmenterade oljefatstechnon i Abglanz finns de där. Tillsammans med ytterst välavvägda inslag av ambient, house, stökiga fältinspelningar och bubblande basrytmer utkristalliserar sig de självklara melodier och stämningar som satte Pantha du Prince på technokartan med föregångaren This Bliss.

Det finns ingen anledning att tro att Black Noise kommer förändra det. Överlag är det mer varierat men samtidigt finns också en sammanhållande stillsam puls med otaliga små ständigt föränderliga nyansskillnader som inte går att värja sig mot. Finns det någon som fortfarande har den förutfattade meningen att techno måste vara kall och hård för att kallas just det bevisar Pantha du Prince återigen på ett alldeles lysande sätt motsatsen.