Det ska villigt erkännas – bortsett från The Kill och From Yesterday, semihits från denna skivas föregångare A Beautiful Lie och andra utvalda delar av bandets diskografi har ingen större bekantskap stiftats med 30 Seconds to Mars. Arenarocken som genomsyrat tidigare släpp har varit alltför genomskinlig och lättforcerad. Och beräknande. Man har hela tiden anat bandets management i skuggorna som räknat ut nästa drag i kampen om lyssnarna.

This is War skulle innebära ändring på detta, sades det. Frontmannen Jared Leto hävdade i intervjuer att denna skiva är bandets mörkaste och bästa skiva hittills. Det hade han förmodligen rätt i. Faktum kvarstår dock; mittfåran är fortfarande bandets utgångspunkt och det är inte ofta man rör sig utanför den.

Draget att försöka bibehålla intrycket av att vara ett band av och för folket genom att bjuda in en tusenmannakör bestående av fans är hedervärt. I små doser. Här används greppet på var och varannan låt, fansens exklusivitet försvinner och kvar blir bara en känsla av mättnad. Det är i skivans bästa spår, Night of the Hunter och U2-minnande Kings and Queens man hittar någon sorts essens, en riktning bandet borde röra sig i. En riktning som borde ha gatorna, inte himlakropparna, som mål.

Musiken, en hybrid mellan Muses kalla arenarock och My Chemical Romances intetsägande svärta, framförs med alla känslorna utanpå kroppen och Jared, brodern Shannon Leto och Tomo Miličević har lyckats spela in en dagslända, en skiva med bäst före-datum. Det datumet må ligga längre fram i tiden i USA och i de yngre fansens kalendrar, men dagen då This is War surnat och bytts ut finns i den snara framtiden.