Hade jag haft en fungerande tidsmaskin till hands hade mitt första resmål varit New York, september 1998. Jay-Z har precis släppt sitt tredje album på lika många år, och i hiphopens stad får jag höra låten som inte bara kallas, utan som är The Ghetto Anthem.

Hard Knock Life (The Ghetto Anthem) är en Jay-Z-klassiker. En hiphopklassiker. Jag önskar att jag hade varit med när den kom.

Trots att Hard Knock Life är den låt som förknippas mest med Jay-Z på den tiden, och kanske än idag, så är den väldigt annorlunda från det album den gett namn till. Visserligen handlade Jays tredje album mycket om hookar som satte sig och beats som kunde lyfta en fest, men det var hårt och raspigt också. If I Should Die och Ride Or Die, varav den senare är ett av endast två spår på skivan där Jay-Z inte har med någon gäst, är låtar som blandar gangstermentalitet med lirarlivet som rapstjärna.

Läser man i skivhäftet har Jay-Z skrivit några rader om nästan varje låt, och i tacktexten skriver han att det har varit roligare att göra den här plattan än de två tidigare. Den här plattan gjorde Jay-Z för folket, inte för radio eller TV som ändå inte ville spela hans låtar. Passande nog så var det just den här plattan som fick spinn på Jiggas karriär och den eskalerade spikrakt uppåt och rätt in i mainstreamlyssnarens högtalare. Plattan sålde över fem miljoner exemplar i USA, vann en grammy i kategorin Best Rap Album och Jay-Z fick en enorm stjärnstatus. Välförtjänt för Jay, men det borde ha kommit tidigare. Vol. 2… Hard Knock Life är inte lika bra som Reasonable Doubt eller In My Lifetime, Vol. 1.

Att Vol. 2… Hard Knock Life svämmas över av gäster är produkten av Jays glädje när han gjorde albumet. Han ville dela med sig av kreativiteten, och genom att ta hjälp av många andra artister skapa låtar som alla skulle vara starka och minnesvärda. Han ville sätta varje gäst på rätt låt, och han lyckades väldigt bra. Vol. 2… hade inte varit vad den är om inte DMX hade hettat upp Money, Cash, Hoes till explosiv värme, och med Big Jaz lämnar Jay-Z ett ordentligt avtryck när de tar det tillbaka till 1989 med snabb rap i odödliga Nigga What, Nigga Who (Originator ’99). Jermaine Dupri lånar ut sin singel, Money Ain’t A Thang, som bonuslåt också och där har vi en av skivans bästa låtar. I Coming Of Age (Da Sequel) har vi en annan höjdpunkt, med Jay och hans eviga sidekick Memphis Bleek. Där känns Roc-A-Fella-glöden, när de rappar tillsammans.

De många gästerna är nästan lika mycket huvudperson som Jay-Z, och det är en ljudbild som Jay-Z har fått att fungera. Albumet handlar mycket om låtarna, man minns dem alla. Samtidigt går de alla längs samma röda tråd, vilket gör att albumet, som alla Jay-Z-album, känns som ett gediget projekt.

Vol. 2… Hard Knock Life är en utmärkt karta över vad som var hett och på väg upp i hiphopen på den tiden när plattan släpptes, och det är därför albumet inte håller lika bra i längden som hans andra album. Det är för 1998. Efter ett tag tröttnar man lite på de hetsiga beatsen signerande bland andra Swizz Beatz och Timbaland. Men för elva år sedan var det här som gällde. Hiphopen fick något nytt och storartat att bita i, och det var Shawn Carter som ledde vägen.

If I should die, don’t cry my niggas
Just ride my niggas. bust bullets in the sky my niggas
And when I’m gone, don’t mourn my niggas
Get on my niggas, when it’s real
Say word to Shawn my niggas
If I should die…

… don’t cry my niggas, it’s been one hell of a ride my niggas
In the middle of the trial I flip pies my niggas
I did joints with Mary J. Blige my niggas
I’ve eluded the coppers, got booted with Big Poppa
Skated through with the Ceasar Picadas
At high school got head by the lockers
Gassed the baddest girl in the class to show me her knockers
Rocked jewels dropped school still didn’t fail

Life’s short, don’t miss a day

Ur If I Should Die

Can I Get A … (Feat. Ja Rule & Amil)

Hard Knock Life (The Ghetto Anthem)

Nigga What, Nigga Who (Feat. Big Jaz)

Money Ain’t A Thang (Feat. Jermaine Dupri)