Som alltid när det är musikaliskt retrodags är det inte bara en eras sound som dammas av och får sig en ny stund i rampljuset. Även artisterna som var med när det begav sig hittar en ny publik. Och inte sällan, med milt sagt varierande resultat, stannar det inte vid att låtar med ett par decennier på nacken börjar spelas igen. Det ska spelas in nytt – och nytidsenligt.

Att Bananarama gav ut nya album när 80-talet blev 00-tal (eller om det var tvärtom) var med andra ord ingen egentlig överraskning.

Till skillnad från många av sina åttiotalskollegor har fortsatt ge ut skivor hyfsat kontinuerligt hela tiden. Siobhan Fahey och Jacquie O’Sullivan har hunnit komma och gå, men Keren Woodward och Sarah Dallin har enträget tuffat på. Kanske inte i nivå med åttiotalets framgångar, men med tanke på att Bananarama fortfarande ska ha Guinnessrekordet som den helkvinnliga grupp som haft flest listplaceringar så har det ändå gått rätt bra sedan dess.

Så hur låter då Bananarama nästan 30 år efter första singeln (som de fick hjälp med av Sex Pistols-medlemmarna Steve Jones och Paul Cook)? Tja, ungefär som förra gången – 2005 års Drama. Inte särskilt konstigt, med tanke på att Ian Masterson (kanske mest känd som Trouser Enthusiasts), som stod för en stor del av produktionsarbetet på förra albumet, den här gången fått ta hand om alla elva spåren. Kort sagt är det dun-da-dun-da-tung nyelectrodanshousepop som står på menyn.

Det betyder tyvärr också att Viva är en betydligt mer smalspårig historia än Drama. Inte för att föregångaren var en orgie i spretighet, men där fanns trots allt en bredare palett av ljudsmaker. Har man hört förstasingeln Love Comes har man rätt mycket hört allt.

Och ja. Det är danspop av det mer bredbenta slaget som gäller.

Nu behöver inte det här nödvändigtvis betyda något dåligt. Love Don’t Live Here är snygg med sina suggestivt dramatiska stråkar. Bananaramas 2009-version av Rapture (som inte, som jag trodde när jag såg titeln är en cover på Blondies klassiker, utan istället iiOs inte riktigt lika klassiska låt) funkar riktigt bra. Framförallt gillar jag Viva när musiken får lätta lite från den kompakta markkontakten, som i Tell Me Tomorrow och avslutande digitalonumret We’ve Got the Night.

Däremellan blir det väl lite mindre intressant. The Runner är förstås svårt att misslyckas med, men jag är lite besviken på den rätt tama versionen av Three Degrees högoktaniga och fantastiska Giorgio Moroder-original. Riktigt dåligt blir det egentligen bara i S-s-s-single Bed, som jag mest försöker glömma.

Framförallt saknas den där riktigt stora låten. Som förra albumets Korpi & Blackcell discowackahousepärla I Love the Way. Det är så jag helst hade velat att Bananarama årgång 2009 skulle ha låtit.