Bye Bye Bicycle låter totalt osvenska samtidigt som de vill vara lika innerliga som Håkan. Det de egentligen är, är mindre irriterande än Timo (jag och den mannen kommer aldrig att förlikas) och bara halvt så svajiga som allas vår Hellström. Men visst är det något i ”aaaaaaa”-körerna som låter utpräglat svensk västkust (kanske är det extra lätt att konstatera när det faktiskt är sant).

Compass är en stark popdebut, som man brukar säga. Allt låter fullkomligt felfritt (vilket i och för sig bör vara ett krav om man lagt tre år på en skiva); den oslagbara melodislingan (och bakgrundsblåset) i Navigation, en uppvisning i eufori och melankoli, discotrummorna, den bubblande gitarren på Northpole (ja, om en gitarr någonsin kunnat sägas låta bubbligt, this is it). Någonstans i kulisserna lurar lite åttiotal, Roxy Music och den andra västkusten. Det låter nyfiket, men förvånande professionellt (det var väl i och för sig väldigt länge sedan man borde ha upphört att förvånas över att en debut på ett litet bolag ens KAN låta så här fläckfritt, men ränderna sitter fortfarande i). Även om pop av den här sortens kanske knappast kan sägas vara min musikaliska huvudådra, så är det svårt att inte nära en viss svaghet för den här sortens omedelbarheter.

De två ovan nämnda titlarna, Navigation samt Northpole, är min huvudsakliga behållning av Compass. Det är snygg, bra skiva, men samtidigt är jag nästan mer intresserad av vad Bye Bye Bicycle kan komma att hitta på i framtiden, för det känns som att de är något på spåren här, som att man inte riktigt kan välja mellan hembygden och kontinenten. Den lite vingliga, ibland Mary Onettes-aktiga sången hör definitivt hemma på svensk jord, resten är avgjort universellt. Och även om jag kanske inte hittar några direkta hits att bära runt på här, så är Bye Bye Bicycle fina representanter för ännu en ny generation.