Även på The Life of the World to Come presenterar The Mountain Goats det där lite opersonliga och trista som gör att de är ett band som är svårt att fastna vid. Svårt att få som favoriter.

Jag vet att The Mountain Goats hyllas ständigt och att album som Tallahassee varit rent av livsavgörande för indierockslyssnare där ute.

Trots gedigna koncept, en oerhörd melodikänsla och en tydligt förmedlad stämning så faller The Mountain Goats ofta på något som är svårt att identifiera. Rent teoretiskt finns en knuten näve i fickan, en sinnrik historia som berättas med finess och kompetens så det flödar över. Men The Mountain Goats håller ett avstånd till lyssnaren som gör dem snudd på ointressanta.

Ja, jag har sett dem live. Det var likadant.

Ändå uppskattar jag många av melodierna på The Life of the World to Come. På ett teoretiskt sätt som snart faller in i ett mer känslomässigt. Enkla Genesis 30:3 är fantastisk. Där gör John Darnielle en pianoballad till det som låttitlarna och albumtiteln skvallrar om – ett engagemang i något större, något som är viktigt för honom och bandet. Det finns flera av de spåren på The Life of the World to Come. Flera spår som gör att The Mountain Goats känns mer… angelägna.

Det är inte svårt att hitta vad som gör John Darnielle och hans band så älskade. Det är just de starka koncepten, det lugna och självsäkra och det smarta som gör det. The Mountain Goats är inte och vevar överallt. De finns, de gör bra musik, de släpper album och turnérar och de går hela tiden vidare. De gör nya saker. De tar in Owen Pallett för att arrangera stråkar. De släpper ett album hela baserat på bibelverser. Ett fantastiskt koncept med ett lysande genomförande. Det får man ändå ge dem.

The Life of the World to Come pendlar där mellan The Mountain Goats trista uppsyn och geniala stycken. Avslutande Ezekiel 7 And The Permanent Efficacy Of Grace är som en mer Sufjan Stevens-sång än Sufjan Stevens själv och det är den jag gömmer mig under när ”Lyssna igen!”-kommentarerna haglar.