När jag skriver det här har jag fortfarande inte hört originalversionen. Faktum är att jag ännu inte hört en ton från Whitneys comeback. Det jag däremot vet är att Freemasons klubbfix gått varm i takt med att mörkret gör sig allt mer påmint. Stor röst och Freemasons sedvanliga toksväng, kryddat med en av årets bästa refränger. Inte mycket mer att säga. Får ta tag i att lyssna på originalversionen nu. (Ola Andersson)

Kane är rappare, sångare och poet och en av grundarna till rapkollektivet Typical Cats från Chicago. Hans nya skiva är en rätt svängig men också själfylld historia. Med jazzblås, gamla härliga samplingar som kontrast till Kanes unga whiskeyröst gör det sig ofta väldigt bra. En otippat stark skiva från en artist som jag hade räknat bort, och som ofta hamnar i skuggan av den fantastiska textförfattaren Qwel. Detta är hans tredje skiva och hans bästa och mest kompletta musikaliska verk hittills. (Pontus Gustavsson)

Den här boxen har ett par månader på nacken nu. För att inte tala om åren tillbaka till sextiotalet. Men det tar tid att ta sig igenom den. Det är 101 fantastiska låtar på ett bräde. Under oktober har jag sparsamt portionerat ut lyssnandet bland alla nyare skivor och upptäckt guldkorn med P.F. Sloan, The Full Treatment och The Music Machine. (Maria Gustafsson)

Två av oktobers ganska många pirriga släpp. Fashawns debutalbum var jävligt bra, och underbart kul att Sha Stimuli äntligen fick släppa sitt också! Gjorde ingen besviken, misstänker jag. (Karin Lillbroända)

Med minnet av ett regnblött men lyckligt Vampire Weekend i Göteborg i augusti fortfarande pirrande i kroppen kommer första singeln inför det nya albumet. O så svårt att följa upp debuten men O så bra det är. (Marie Lindström)

Uppföljaren till 2007 års självbetitlade debut, som släpptes 14 oktober, infriar det förhandssnacket lovade. Må så vara att de allra mest öronbedövande ljudväggarna uteblivit här, det är ändå en mästerlig noiseinramning värdig sin hype. (Jonas Appelqvist)

Oktober har varit en alldeles utmärkt liten musikmånad. I min värld har mycket kretsat runt Sa-Ra Creative Partners och kanske i synnerhet Shafiq Husayn. Allra allra bäst är de här dryga sju minuterna av jammande i en replokal. Sinnesjukt bra. (Patrik Hamberg)