Det är bara att konstatera att Nile gjorde ett val man har trivts bra med när man slog sina påsar ihop med producenten Neil Kernon inför släppet av förrförra skivan Annihilation of the Wicked. Those Whom the Gods Detest är tredje plattan de båda har släppt tillsammans och resultaten har varit tämligen lyckade. Så även denna gång.

Det är väl till och med så att Nile, troligen i takt med storleken på studiobudgeten, går från klarhet till klarhet ljudmässigt. Förutsatt att man med klarhet menar just klarhet, så att säga.

För jag vet inte om jag har hört Nile så tydligt som jag gör på Those Whom the Gods Detest. Och det gynnar verkligen bandets musik. Visst har sluskighet sin absoluta charm, men när det blir så intrikat musik som det blir i Niles fall krävs det en klar ljudbild för att alla nyanser ska träda fram. Och det är något de verkligen gör på Those Whom the Gods Detest.

Sen om det är hönan eller ägget som kom först, det vill säga om Nile har skrivit mer nyanserade låtar för att det är lönt eftersom det verkligen framgår eller tvärtom låter jag vara osagt.

Samtidigt är det så klart marginaler jag talar om här. Den som förväntar sig något lättlyssnat och uppluckrat får leta vidare, Nile frångår inte med en millimeter den formel av teknisk death metal och pompösare tongångar från det forntida mellanöstern, som man har använt sig av genom hela sin karriär. På gott och ont.

För jag vet inte om det är jag som är bortskämd vid det här laget, men jag har i ärlighetens namn svårt att uppbringa den där sprudlande entusiasmen, fantastiska låtar som Iskander D’hul Karnon till trots.

Eller så visar det bara hur jävla bortskämd jag egentligen har blivit, när jag inte längre lyfter på ögonbrynen åt så högkvalitativ musik som Nile skämmer bort mig med, gång efter annan.