Så börjar mixtaperapparna med internethype släppa sina debutalbum. Det är en ny spännande del av hiphophistorien vi är i nu. Vi får gigantiska mängder musik från alla kids som gillar att kalla sig för rappare. Vi lever i en bloggvärld där skribenter hyfsat lätt kan både bygga upp och bryta ner artisters karriärer. Det är häftigt, men svårt att hålla reda på. Det är inspirerande, men ibland tappar man nästan tron på hiphopens framtid bland all skit som okontrollerat forslas ut på nätet.

Det finns stora kontraster i dagens (framtidens) hiphop, den utvecklas i ett rasande tempo åt alla håll. Artister förbrukas fort nu när fans är viktigare än någonsin. Det är inte längre är skivbolagen som kontrollerar musikutbudet.

För unge Fashawn (född 1988) från Kalifornien känns det som en självklarhet att han hamnade utanför det stora hjulet som slungar rappare in och ut ur gamet fort som fan. Han är grym, och han och hans liksinnade hiphopvänner som står på stadiga fötter gör hiphopen rättvisa med sin musik. De är på väg att bygga upp en ny schysst era som kommer behövas när 30plussarna som styr nu går i pension.

Boy Meets World är producerat helt av Exile, och trots att albumet skrivs som Fashawns är det Exile som styr mycket eller mest över att det är så fenomenalt bra som det är. Fashawns rap, och främst hans grymma texter, är givetvis en viktig del av albumet men det är de ljuvliga och spännande beatsen som är både grunden och toppen av detta mästerliga album. Exile har ett eget sound som är lätt att känna igen, men han har en otrolig bredd på sin musik också. Han kan göra glatt, sorgset, skönt obehagligt och festligt. Viktigast av allt, och detta har Fashawn nästan lika stor del i, är att man inte kan lyssna på Boy Meets World utan att nöjt nodda skallen.

Boy Meets World är en kavalkad av fullständigt klockrena låtar, med något undantag där tempot blir lite för hetsigt för Fashawns gälla röst. Singeln Life As A Shorty är den bästa låten. Varför? Det finns oändligt många orsaker, så låt oss bara säga att den är perfekt ut i minsta detalj. Sedan är det de sköna låtarna med långsammare tempo och fantastiska samplingar (exempelvis Why och Father) som gillas mest. Även Samsonite Man är en pärla. Med en klockren sampling, en superb hook över det livliga och glada beatet, och ett gästspel som inte sviker av Blu.

Det avslutande titelspåret är skivans höjdpunkt, inte bara för dess musikaliska finess, men också för att den gör albumet till något mer än en samling låtar. Den binder ihop och avslutar den röda tråden i projektet.
Fashawn ger allt i musiken. Hans berättelse är alldaglig, men med sin teknik och känsla gör han den intressant. Fashawn lyckas med det samtidigt som han leverar ett lättlyssnat album man kan njuta av utan att ens behöva märka att man lyssnar. Därför är Boy Meets World precis så som ett debutalbum ska vara i en perfekt värld – riktigt bra, en artists ärligaste och starkaste kort. Fashawn har redan plöjt vägen för sina framtida framfarter.

Fashawn – Life As A Shorty (Feat. J. Mitchell)