C.Aarmé borde inte finnas. Inte i logikens namn i alla fall.

Ett band med mer avbrott, benbrott och uppbrott innanför skjortan får man leta efter och likt förbannat är den här, den tredje fullängdaren – World Music. Inte mig emot. Ända sedan självbetitlade debuten på Burning Heart har dessa vildhjärnor markerat en helt egen plats i Sveriges punkklimat. Och ända sedan dess har man aldrig blivit direkt överraskad när man nåtts av beskedet att de, än en gång, plockat ner skylten.

Nu är de dock här igen och levererar en frustande dos av monoton, vild rock som gjord för förfesten, rockklubben och efterfesten. Intet nytt på den fronten alltså. Det är också där jag har invändningar, det är en invand väg C.Aarmé även här slår sig in på. Vilket är synd, för på Vita tyckte jag mig höra en tendens av framåtgående, en utveckling från Bad Brains-doftande debuten till något eget – ett sväng som skaver, tar plats och ger långfingret åt allt.

Att ovanstående anammats till World Music är på gott och ont. Dels är det svårt att känna någon sorts pepp på ett släpp som så ogenerat låter som tidigare skivor, dels är det ett recept som fungerar oerhört bra hos dessa Göteborgsgrabbar.

Patrik har inte kommit hem från krogen på 25 år.

Måns Jäleviks svar i någon nyligen publicerad intervju på vad sina forna medlemmar i Her Majesty gör i dag, med C.Aarmé-trummisen Patrik Herrström som adressat, är talande för denna kvartett och belyser bandets ståndpunkt. Må så vara att kaos följer dem vart de än går, musiken framförs med en frenesi så pass närvarande att den blir svårt att värja sig mot.

British Breakfast Party är denna skivas Golden Retriever och motsägelsefullt nog är det när tempot dras ner en bit det blir extra grädde på moset. I monotont midtempo dundrar Old Shoes New Haircut fram likt en ångvält och utgör bästa spåret på en i övrigt habil, men aningen för upprepande, skiva. Mer variation hade förmodligen resulterat i högre betyg.