Det var ett himla tjat om att Editors stulit Ian Curtis‘ kvarlevor från Interpol i kampen om bästa ”nya” postpunk/svartrock/whatever. Inget av banden blev tagna på något större allvar av någon som var någon (och äldre än 17 år 2005) och beskylldes mest för att vara ”Joy Division för massorna”. Massorna? Joy Division må ha varit en relativt marginaliserad affär under den tid de faktiskt existerade (också det kan diskuteras), men släpp nålen i Love Will Tear Us Apart på vilken pop/rock/goth/indieklubb som helst idag, och jag sätter min högra Doc Martens på att varenda kotte i lokalen kan texten. På senare år, med filmer, böcker, reissues och Gud vet vad är Manchesters finest mer lättillgängliga än någonsin. Och hur kan det möjligtvis störa någon att bra band tar sina influenser härifrån när oräkneliga Led Zeppelin-tributeband får härja fritt? Mer begripligt är det med band som Factory Floor, där man aktivt jobbar på likheten, eller för den delen, White Lies, ett U2 med magsång. Det finns många bedrövliga Curtis-rövare där ute, men Editors kan inte ens med bästa vilja sägas vara med i den truppen. Vad gäller Interpol, så är de alldeles för statiska för att ens komma nära någon av den svunna epokens storheter (oavsett hur många vinthundar Carlos D. offrar i önskan att förvandlas till Simon Gallup).

Dessutom, med det tredje albumet i ryggen, så är det väl dags att börja ta Editors på allvar som eget band. In This Light and On This Evening är ett absurt album. Absurt på det sätt att det helt saknar singlar, förutom utlöparen Papillon, som jag när jag först hörde den, tog för en ploj, kanske för att den påminner om gammal hederlig futurepop och Covenant. Men det var det inte, bara en gitarrfri singel från Editors. En riktigt, riktigt bra sådan. Resterande delen av albumet är inte fullt lika omedelbart, men lyckas med konststycket att både vara tillräckligt orkestrerat och intrikat för att förbli intressant, och samtidigt behålla den grusiga, smutsiga poptråden.

Det är lite tråkigt att dagens mörkerinriktade ungdomar kommer att missa den här skivan eftersom de a)mest lyssnar på Manson (eller förmodligen något annat numera, men ni får ursäkta min brist på specialistkompetens i frågan, sist jag var på gothklubb spelade de Lacrimosa mest hela kvällen), b)inte lyssnar på något som släppts efter 1982. De missar ett epos (det fantastiska titelspåret, som är ett av mina absoluta favoritspår för tillfället), svartglänsande stråkpop (You Don’t Know Love), disiga klockspel (The Boxer) och förvånansvärt hoppfullt begravningståg (Walk the Fleet Road).

Editors har utvecklats mycket sedan Munich först läckte ut på fildelningsnätverken. De har blivit ett större, symfoniskt, mer muskulöst band, och med det sagt, så låter de nu precis som de var ämnade att låta. Vad spelar det för roll att ens album inte har några spastiska gitarrhits när man kan låta som Covenant? Det är bara en stilla undran.