Att oavsett vilket mästerverk man än hävdar att man släppt alltid jämföras med skivor man släppt i det förflutna, det kan inte vara ett idealiskt tillstånd. Det måste, rent spontant, vara ett ok att bära. I Scott Kannbergs fall verkar det inte bekomma honom över huvudtaget.

Som en av frontmännen och grundarna till ett av världens bästa band (Pavement, om ni inte visste det) fortsätter han på The Real Feel den sedan länge inslagna vägen med sin säregna variant av happy-go-lucky indiepop med en inställning som framhäver vägen till målet, inte målet självt. Må så vara att vägen blir lite krokig och skev – det är inget musikaliskt världsherravälde Kannberg är ute efter. Det är för den högst personliga vinningen han fortsätter göra skivor, enligt någon sorts lofi-mall.

The Real Feel tar vid där Preston School of Industrys Monsoon slutar. Inte alldeles konstigt heller med tanke på att albumet kryllar av medlemmar från nämnda band, men där det bandets skivor ofta var utdragna excesser utan låtidéer är detta ett steg i rätt riktning. Spiral Stairs har tagit hjälp av Jon Auer från The Posies och Big Star och tillsammans har de skrivit ett par poppärlor som kan stå på egen hand, som har potential att hålla för framtiden.

Suggestiva, släpande Wharf-Hand Blues är en lysande uppvisning i ett indiepophantverk utfört av en, sedan Terror Twilight, underpresterande herre. Det geniala draget att dubbla tempot i sticket och lägga sig till med en melodi inte helt olik den i R.E.M.s mästerliga Leave är smart och behövligt i en annars så anonym samling låtar. De låtar som också sticker ut positivt är öppningsspåret True Love, en uppriktig kärleksförklaring till livet, och första singeln Stolen Pills som plockar fram en punkig ådra och har mest gemensamt med Auers huvudsakliga åtaganden.

I övrigt är det en skiva som tyvärr har alldeles för mycket gemensamt med Preston School of Industry, vilket i ärlighetens namn aldrig var så mycket att hänga i granen. Jag förutsätter att jag inte är den enda som ser fram emot att se Spiral Stairs i hans naturliga element – Pavements återförening 2010!