Det kan väl kanske diskuteras hur pass höga förväntningar man faktiskt har på ett Jigga-album. Man kan enkelt säga att hans skivor under de senaste åren inte alls nått hela vägen fram. Även om American Gangster-skivan var ett otroligt steg i rätt riktning efter bottennappet Kingdom Come.

Med Brooklyn We Go Hard i bakhuvudet kunde den här skivan bli något alldeles extra. Men skivans sound är inte i närheten av så urbant. Skivan låter dessutom väldigt annorlunda från den suveräna förstasingeln D.O.A.. Skivan har ett väldigt spritt sound med den gemensamma nämnaren ”genom ett lager av mainstream-filter”.

Det finns flera faktorer som gör att den här skivan inte är lika spännande som den borde vara. Skivan innehåller för lite gäster med MC-kvalitéer i Jay-Z-klass. Soundet är alldeles för mainstreamorienterat för min smak. Produktionerna är genomarbetade men saknar ofta någonting och egentligen säger Mr. Carter inte särskilt mycket nytt. Sedan har Kanye Wests ego tagit över hans musikaliska ambitioner för längesen. Samtidigt som tråkiga gäster som Young Jeezy och Kid Cudi får svårmotiverat utrymme på skivan.

Nu har Jay-Z troligtvis ytterliggare en skiva på Billboards första plats vilket gör att han slipper dela andra platsen med Elvis Presley. Det om något är ett erkännande för Jay-Z eller hiphopens storhet. Däremot inte ett erkännande av The Blueprint 3 som ett av hans bättre verk.

Jay-Z – D.O.A (Death of Auto-Tune)

Jay-Z med Rihanna och Kanye West – Run This Town