Jag är mest spänd för om jag kommer tycka det var lika tråkigt som jag gjorde i Arvika. Och när jag märker att det är mycket bättre den här gången slår det mig. Det är scenen som är skillnaden.

På Storan var ljusshowen magnifik. När de la ut laserstrålarna som ett tak över hela lokalen trycktes känslan ihop där under. Hennes syntetiska röst och bandets musik blev själva definitionen av förtätad stämning. I Arvika spillde ljuset och ljudet ut överallt. Det passade inte ihop. Som rök som bara pyser ut åt sidorna. På Linné-scenen funkade det mycket bättre, även om den också är öppen mot sidorna. Kanske för att den är rakare.

För Fever Ray är inte bara musik, det är också något som närmar sig en utställning, en performance. Det är fortfarande musik främst, men den trevar mot något annat. För precis som musik kan vara mest konst även om det spelas och framför som musik brukar, så är det pretentionen (eller möjligen min tolkning av pretentionen) det som gör skillnaden för resultatet.

Höjdpunkterna är inledningen och när Cecilia Nordlund är med igen på Keep The Streets Empty For Me. Och även de två nya låtar jag tycker mig höra i setet, en jag hörde även i Arvika.