Tillåt mig vara lite tråkig, men jag föredrar nog Sunn O))) med lite struktur. Som de har på Monoliths & Dimensions.

Jag har aldrig varit något hardcorefan av Sunn O))):s musik, jag gillade vad jag hörde på Black One, men har aldrig varit sugen i ordets rätta bemärkelse på att varken leta mig bakåt eller höra nytt. Men rapporter om körer och blåsarrangemang på Monoliths & Dimensions gjorde mig intresserad igen.

Och på nya given är Sunn O))) så tillgängliga som jag någonsin har hört dem. Visst är det fortfarande långsamma, vibrerande riff, lineade genom ett helt koppel med förstärkare och det är inte tal om några traditionella låtarrangemang, men samtidigt har ljudväggen luckrats upp.

På inledande Aghartha dyker Attila Csihar upp reciterar en text över mörka pianotoner, sedan gitarrerna sakta tonats ut och mer skaver än vibrerar i tunga riff. Bra, men inget uppseendeväckande, vilket även får gälla för Hunting and Gathering (Cydonia), som är parentesen på skivan.

Men det är i de två återstående spåren det händer.

I Big Church [megszentségteleníthetetlenségeskedéseitekért] dyker det upp en närmast sakral kvinnokör, som ramar in gitarrerna och driver fram krypande obehagskänslor på ett fantastiskt sätt. Flertalet andra instrument ställer droneriffen mot någonting annat och får dem att kännas mycket mer levande.

Om den framkallade obehag, är den avslutande, drygt kvartslånga Alice det motsatta. Med såväl flertalet blås- och stråkinstrument, såväl som en harpa, tonar den ut i en trombon. Oerhört vackert, vilket är ett adjektiv jag inte trodde att jag skulle få använda i Sunn O)))-sammanhang.

Och med ovan nämnda grepp som facit i hand förstår jag inte varför man ska sträva bakåt. Utveckling är av godo.