Lady Sovereign var år 2006 värsta coola brittbruden som rappade fort och var uppkäftig mot det mesta och de flesta. Hon blev uppmärksammad av Jay-Z och megalanserades i USA. Hon klädde sig i baggiga baggy-kläder och sneakers och hade en superfräsig lång snetoffs. Sedan fick hon lite sammanbrott och chillade ett bra tag. Det är den korta, men ändå tillräckliga historien om Lady Sovereign. Och nu är hon tillbaka. Pigg och kry. Men inte lika uppkäftig, i alla fall inte i sin musik. På nya plattan Jigsaw sjunger om hon sitt komplicerade hjärta som någon prins ska pussla ihop. Och om att hon vill vara flickvän och pojkvän, och om att man kan vara ledsen ibland. Och hon har skaffat sig någon slags ordentlig tråkig kortare frisyr och av att döma av de nya videosarna har den sköna klädstilen också klippts ner till mindre storlekar. En stor förändring alltså.

Det är många melodiska beats på Jigsaw, såklart. Hon sjunger ju nu. Fast hon rappar lite också, och det är kul att höra. Hon må ha förändrat sig, men det är inte på grund av förlust av flow och rim.

Trots den stora förändringen, och att Sovereign var bättre på sitt förra album, gillar jag Jigsaw. Snutteputtlåtarna Human, Jigsaw och Guitar är väldigt trevlig lyssning. Det känns banalt att försöka intala sig att de är dåliga bara för att det inte är vad man kanske hade väntat sig av Sov. De är helt enkelt inget annat än bra, och jag accepterar att Sov har fler sidor en bara en iskall och stencool. Ja, ju mer jag lyssnar och tänker på Jigsaw och den ”nya” Lady Sovereign, desto mer gillar jag det.

Jag gillar electroknasiga Bang Bangs underbara refräng, och dess roliga verser som rappas av ”gamla” Lady Sovereign. Pennies och Student Union är också en påminnelse om hur förra albumet lät. Food Play är en väldigt cool låt, med ett dovt utdraget beat och chipmunk-refräng.

Men jag gillar inte första singeln I Got You Dancing. Den är förskräcklig. Den har en del potential men refrängen och den superdåliga bryggan håller inte för en femöring. Och det är inte bara för att den är autotunad. Det bra med låten är att det finns en hel del attityd på den. Det är den första låten på Jigsaw där vi får höra det klassiska ”S-OOO-VEEE!”, och i verserna är det en strålande grime-låt.

Tråkigt kort känns det med endast 10 låtar, men samtidigt perfekt. För allt är ju bra, förutom de där jobbiga delarna av I Got You Dancing då. Och sista låten I Got The Goods som är ganska enervernade. Men där mässar Lady Sov ”I’m the biggest midget in the game, I know you know my name, I know you know my name”, och det måste man ju gilla.

Man kan dansa till Jigsaw, och man kan mysa till Jigsaw. Och man kan bli galen eller glad eller lite skönt ledsam eller mosig eller pigg.

Jaha. Nu är jag ju inte alls på samma ställe som när jag började. Jigsaw är ju jättebra. Är Jigsaw till och med bättre än Public Warning? Nja, så långt ska jag inte sträcka mig. Variationen och mognaden på Jigsaw kan inte mäta sig mot kaxigheterna och den svarta humorn på Public Warning. Men med två ypperliga album är Lady Sovereign, tillsammans med Lily Allen, det absolut bästa och roligaste som det lite deprimerade landet lite till väst har gett oss de senaste åren.