Strax efter midnatt, en dryg kvart efter utsatt tid, drog till slut Ecstasy of Gold, Ennio Morricones bit som har blivit ett klassiskt Metallica-intro, i gång och den i runda tal 35 000 personer stora publiken fick vad den hade väntat på; institutionen Metallica på scen i Hultsfred.

Det pånyttfödda Metallica, det på den här sidan St Anger och gruppterapi, har utmålats som något av en mysklubb för metalmusiker i den övre medelåldern och i låtlistorna har det lagts till, dragits i från och dammats av. Metallica har uppnått ett stadium av trygghet och att vara tillfreds och det genomsyrar konserten i Hultsfred. Metallica sätter måhända inte varje låt hundraprocentigt, särskilt inte trummisen Lars Ulrich, men man verkar ha roligt och trivas på scen.

Trivas verkar även publiken göra, för röjer gör den inte särskilt mycket, bortsett från den explosiva inledningen med Battery och Creeping Death och old school-avslutningen med Last Caress, Hit the Lights och Seek & Destroy. Däremellan var det spridda skurar, åtminstone runt omkring där jag stod.

Om det är på grund av det, eller på grund av bandet, eller en kombination är jag inte säker på, men någonstans under konserten slår det mig att det stundtals blir ganska lojt. Publiken verkar nästan mer uppspelt över pyrotekniken och fyrverkerierna under briljanta One, än själva låten i sig.

Några överraskningar dök upp i låtlistan, där jag knappast hade väntat mig Of Wolf and Man eller Dyer’s Eve, där Ulrich dock inte trampar dubbelkagge som jag hade önskat på versen. Samtidigt hade jag inte väntat mig att flera andra klassiska Metallica-låtar skulle saknas, men det är det där med tryggheten och Metallica nu för tiden; de verkar behöva lite omväxling, så även fansen, och därför finns knappast någon direkt fast låtlista.

Fyra spår avverkades från senaste plattan, och jag tycker publiken gav finfin respons på de fyra låtarna (Broken, Beat & Scarred, Cyanide, All Nightmare Long, The Day that Never Comes), medan James Hetfield inte verkar vara av samma åsikt när han efter Broken, Beat & Scarred frågar publiken: ”Still learning the lyrics, are you?”

Så när som på Fuel utelämnades de båda Load-plattorna och debaclet St Anger, vilket är mitt i den rådande Metallica-kanon som folk verkar rätta sig efter, vilket gör att jag antar att folk i allmänhet var väldigt nöjda med spelningen. Själv hade jag förväntat mig lite mer för att det ska passera som något starkare omdöme än bra.