Första gången jag hörde talas om den kanadensiske beatmakaren Marco Polo var när en skivförsäljare tvingade på mig hans då nykläckta album Port Authority för ett par år sedan. ”Fantastisk soulig fin hiphop, grymma rappare. Helt klart 2007 års bästa album”, var den beskrivning jag fick. Och ja, Marco Polo hade satt ihop en sjukt bra skiva med fina slingor och stabila trumtakter. Nu har han slängt ut en till skiva med sina produktioner, och denna gång låter det ganska annorlunda.

Marco Polo har tillsammans med New York-rapparen Torae släppt sitt nya hårda, snabba och farliga album via skivbolaget Duck Down. Känt för sin hårda boom-bap och sina enastående konstellationer av emcees och producenter.

Första låten, som kommer efter introt där självaste DJ Premier predikar med fraser som ”boom bap shit, Double Barrel‘s the name, real authentic hiphop shit”, är helt klart den bästa på albumet. Med samma titel som albumet står den för allt vad det här albumet är. Dubbla pipor, dubbla smällar, dubbelt Duck Down. Boom-boom-bap-bap! Double Barrel är en fantastiskt stark låt som har precis allt. Det enorma basbouncet återfinns sedan genom hela plattan. Tillsammans med en hel del schyssta hookar och bra rap har en del mycket bra låtar skapats. Förutom nämna titelspåret – även Party Chrashers, Get It, Rah Rah Shit och Lifetime.

I Lifetime har Marco Polo lyckats klämma in en del funk bland de mörka tonerna, och på toppen av detta finns även scratches, signerade DJ Revolution, samt lite upprepande samplingar.

Duck Down-soldaterna från Heltah Skeltah finns med på två olika spår. Basröstade Rock är lika karakteristisk och bra som vanligt. Och Sean Price visar att han är, efter Buckshot, den bästa emcee som det klassiska skivbolaget har under sina vingar.

Marco Polo och Torae bjuder på bombastisk hiphop från början till slut på sitt debutalbum som duo. Eller, nästan i alla fall.

Sista låten på albumet heter Crashing Down, och det är Double Barrels enda nedtrappade ballad. Torae berättar om hur svårt det kan vara i musikbranschen ibland. Hur mycket skit som genomsyrar den, men även om hur mycket det betyder att stå på scenen framför riktiga fans och hur viktigt det känns att skriva musik. En bra låt, och det hade inte skadat med minst en till i samma stil.

Det som saknas på det här albumet är stenhård rap med vitsig lyrik. Torae kan rappa och har massor med attityd, men han är inte outstanding. Texterna är ganska fattiga, men rika på klyschor.

I det stora hela, en väldigt bra hiphopskiva. Gedigen och genuin boom-bap, sådan som idag endast verkar kunna ges ut av okommersialiserade småbolag som har alltid gjort sin grej och ingen annans. Som har sin bas i hiphopens största och bästa stad. Som Duck Down Records.