Jim Lindberg, Pennywise
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Bandet som kom att förkroppsliga den punkvåg som sköljde över oss i mitten av nittiotalet visar dels var skåpet ska stå och, kanske främst, att det var just under den eran de var som bäst. Tyvärr.
Pennywise, som alltid värnat om gräsrötterna, får nuförtiden vänja sig vid att agera headline på festivalgig, något de förvaltar dåligt.

Men, i likhet med No Use for a Name, blixtrar det till och det i örhängen som Same Old Story och Perfect People och i kvällens mest väntade och oslagbara allsång Bro Hymn når bandet inte helt oväntat magiska höjder. Hade det inte varit för det faktum att var kommande akt hade antagligen körandet pågått fram tills Metaltown tog över Bananpiren.

Men det är lite för likriktat och onyanserat, ett faktum som enligt mig präglat bandets hela karriär. Dessutom kommer man inte ifrån att de alltid gör sig bäst i en klubblokal, det är den bistra sanningen. Tyvärr.