Ibland är Back On My B.S. väldigt bra. Då låter det inte som något annat vi har fått de senaste åren. Det är Busta Rhymes år 2009. Fresh. Men samtidigt som Bustas egensinnighet hörs tydligt över albumet har han gått på ett par stora mainstreamminor. Tönten Ron Browz nöjde sig inte med att bara skrika sönder Arab Money, utan han tog med sin autotune till We Want In också. Låten han börjar med att skrika ”Eeeeether Boy” över. Otroligt avtändande.

Det hörs att Back On My B.S. skulle ha släppts för många månader sedan. Autounetrenden har i princip gått över nu, men förutom Ron Browz två gästspel finns roboten T-Pain med på singeln Hustler’s Anthem ’09, och även We Miss You är smittad av den värsta vinden som har smekt det här århundradets hiphop. Låtarna har dock potential, och om jag skulle lyckas komma över mitt principogillande av autotune skulle jag säkerligen tycka att de var ganska feta.

Jag tycker sällan att Lil Wayne förtjänar alla lovord om att han är världens bästa rappare, men ibland är han fantastiskt bra. På maktspåret Respect My Conglomerate lägger gästande Wayne en vers i samma klass som mycket av det bästa han har gjort. Låten i övrigt hade jag lite svårt för i början, men den har växt ordentligt och blir bättre för varje lyssning. Helt klart något att nodda skallen till. Att New Yorks just nu hetaste rappare, Jadakiss, får vara med och lägga ett par schyssta rader har stor del i det goda.

Diggandet fortsätter. Efter Conglomerate visar Busta att han kan ta hand om en låt själv, utan hjälp från gamets hetaste rappare. Danja lägger upp ett spännande och starkt beat på Shoot For The Moon, och trots att Busta nästan viskar fram sin rap låter han som en kung.

The Neptunes bidrar med en låt till Back On My B.S. och hör och häpna, det blir sjukt bra! Busta lägger på en karibisk dialekt över sin rap, och det finns ett skönt groove på den, inte så catchiga, men ganska roliga Kill Dem. Look at that muffin! I kill dem!

DJ Scratch, som fick starta plattan med ett halvstökigt men fantastiskt beat på introspåret Wheel Of Fortune, återvänder på oldschoolinfluerade I’ma Go And Get My … och står därmed för två av albumets allra bästa låtar. Det är ett roligt spår som faktiskt gästas av komikern Mike Epps.

På pianovisan Decision får Jamie Foxx, Mary J. Blige och John Legend sjunga den fina refrängen medan Busta och Common tar hand om verserna. Det är en supergrupp av artister som fungerar lika bra i verkligheten som på pappret. Det är inte en svår eller extravagant låt, men den är på riktigt. Busta och Common rappar om riktiga saker som oro, ångest och ensamhet över det lätt kyrkliga handklappsbeatet.

Back On My B.S. avslutas med lätt technojobbiga World Go Round där Estelle får sjunga hook. Inte en rolig låt på något vis. Busta känns ganska medioker, Estelle är nedtonad till det extrema och beatet är enerverande.

Back On My Bullshit lever inte helt upp till sitt namn. Busta Rhymes är grym, men hans åttonde album faller lite på dess bottennapp, och faktumet att det inte finns någon utmärkande hit. Den ordentliga bangern saknas, enligt mainstreamlyssnarna är det kanske Arab Money men det räcker inte för mig. Det hade varit kul med en sommar som 2006, då Bustas I Love My Bitch var det primära soundtracket.

Trevor har dock haft roligt på den här plattan, och det hörs. Tillsammans med ett par väldigt fina låtar, vass rapp av Bussabus, en del konstiga och roliga ljud och en hel del fräscha stycken höjer sig Back On My B.S. till att bli lite mer än duglig.

Busta Rhymes – Respect My Conglomerate (Feat. Lil Wayne & Jadakiss)